Alltså...
Meddelar nästa gång jag gör ett försök
Från ett mysigt cafe i en mysig stad
Annars har helgen varit fullt av utgång, vilket innebär att idag blir det endast plugg hela dagen lång. Inte så roligt, men kanske värt det. Förutom att min kamera försvann! Hoppet finns fortfarande att den dyker upp, jag måste bara få tag i de jag var hos för jag tvivlar på att jag tappade den utomhus. Men detta innebär att jag återigen inte har några bilder att visa för världen. Vilket var synd, för jag hade precis tagit en massa bilder av var vi bor och allt.
Men den dyker nog upp inom ett par dagar!
Pundet är förövrigt löjligt lågt just nu, så välkomna hit och köp så mycket ni orkar! Det är vad vi håller på med i alla fall.
Jag vet vad det är jag älskar med Glasgow - kontrasterna.
Pic unrelated
Just det!
Haha det tog mig bara tre veckor att lista ut
Bara en annan dag
- Räknat materiallära
- Kommit försent till tidernas mest ostrukturerade math tutorial
- Hört underliga skrik mitt under materialföreläsningen
- Lyckats äta världens jobbigaste hamburgare med minimala förluster (så gjorde även Björn, Fracsesca och murano-folk)
- Mätt temperaturen på vattnet som omger en bomb
Ifall någon undrade.
Resten av dagen innehåller endast banken, plugg och Vampire Diaries. Alltså inte för att jag är besatt av Vampire Diaries... Fast jo det är jag.
Jag har faktiskt tagit bilder! Fast jag har dem inte med mig... Det kallas noll planering. Men! Ni kan studera min thermolab istället
Omgiven av böcker och elever som vill ha min dator
Sitter på universitetsbiblioteket igen. Dagens lektioner är avslutade och jag ska snart äta lunch med Björn.
Jag måste börja med att rekommendera Glasgows uteliv så mycket jag bara kan! Hade en superkul helg, det är verkligen en enorm skillnad på att festa i Glasgow och att festa i Jönköping – På gott och ont förstås, man kan vara ute och dumma sig mycket längre här. Hade i alla fall en lugn söndag då jag och Björn hade folk över på filmkväll.
Idag ska jag på ett möte som kan resultera i en praktikplats hos Apple! Jag och 500 andra elever håller tummarna. Ska i vilket fall möta några klasskompisar där så att vi kan gråta tillsammans när vi inte blir valda.
Mycket är fortfarande förvirrande när det gäller min nya stad. Som varför är några bilars registreringsskyltar gula och andra vita (det är inte skillnaden mellan taxi och personbilar), eller varför de inte har något utrymme att ställa korgen på när man ska lägga upp varor i mataffären. Men det går ändå fortare än förväntat att komma in i vardagen, speciellt nu när skolan kommit igång på riktigt och mycket tid måste läggas på skolarbete.
Men jag ska skynda vidare nu! Vi hörs
Har fortfarande inte tagit några bilder (förutom från i lördags och de passar inte in just nu). Men här har ni i alla fall skolans emblem som är fult och jättekontigt
En bättre uppdatering
Undrar om man ska skriva ut morgondagens lecture notes eller om det är smidigare att ha allt på datorn. Undrar om jag klarar alla dessa komplicerade kurser jag gett mig in i... Undrar vad ”fatigue resistant” betyder... Men vänta! Se där, det innebär att ett material inte slits ut. På ett ungefär. Jahopp, det var ett av dagens mysterier.
Undrar varför jag inte bara suddade ut att jag undrade vad fatigue resistant betyder... Men hjälp! Varför skriver jag så mycket ovärt?
Livet i Glasgow fungerar över all förväntan! Jag gillar verkligen att gå på föreläsningarna, prata med alla de 250 personer som går på föreläsningarna med mig, och så känner jag på mig att de heldagar jag har med bara Product Design Engineerings-klassen kommer bli mina favoritdagar. Varje dag ser jag något nytt. Upptäcker en ny person i klassen, ser en ny byggnad på väg till skolan (haha fick en bild av en byggnad som går till skolan), hittar ett nytt favoritställe att äta på, och liknande.
I veckan var jag och Björn dessutom hemma hos några nya (mestadels svenska) kompisar och fick se hur studentkorridorerna ser ut, där kommer det säkerligen också bli kul att fördriva tid.
Kan också meddela att jag hade mitt första ”prov” idag – en mattediagnos som jag aldrig vill se resultatet på. Som tur var uppfattade jag något om att diagnosresultatet inte skulle räknas till kursresultatet så jag hoppas för allt jag är värd att det stämmer.
Annars då? Jag var på roliga fester förra veckan. Rekommenderear alla att prova på headphone disco! Det var lätt veckans höjdpunkt.
Det händer så mycket, hur ska jag kunna välja vad jag ska skriva? Björn hälsar säkert, men han är på lektion just nu. Kan inte någon be honom blogga?
Jag ska i alla fall hem och SOVA eller se på vänner som sänds dygnet runt här.
Ha det!
Har chockerande nog inte tagit en enda bild sen jag kom hit, så här får ni en framgooglad bild på universitet
Hälsningar från Skottland
En flytt till Glasgow alltså... Aningen surrealistiskt och ganska överväldigande. Det är konstigt att efter Kiruna och Jönköping gå i en stadskärna med flera hundra butiker. Staden är gigantisk till ytan vilket gör det jobbigt att hålla koll på vilka bussar man kan ta och inte och språket tar verkligen tid att vänja sig vid. Men det är okej. Hängde med en engelsk tjej hela förmiddagen idag, vilket var skönt då jag faktiskt kunde förstå hennes språk. Men man kommer in i den skottska dialekten allt eftersom antar jag. Det är mest skottar och engelsmän i min klass så jag kan sakta men säkert lära mig genom att de engelska tolkar de skottska. Eller något...
Vår lägenhet är en halvtimme-40 minuter från universitetet men det är en fin lägenhet, börjar vänja mig vid heltäckningsmattorna. Det hela blev bättre med en platt-tv och ett ikeasoffbord i alla fall, nu känns det mer rätt.
Önskar jag hade tid att berätta allt som händer, men det finns ingen tid. Kanske att jag börjar ta upp bloggen igen när vi får internet, och i så fall får ni mer info.
Tills dess får ni nöja er med att veta detta och att vi har det bra, Björn är uthärdlig och alla är snälla mot oss.
Puss
Tankar från en halvtom lägenhet
Lägenheten börjar bli tom. Ingen soffa, tv-bänk eller bokhylla har vi kvar – däremot skräp överallt! Jag är helt klart en slängar-person. Om frågan uppstår: ”behöver jag detta eller inte…?” så åker det ut! Det är inte alltid detta är en bra egenskap. Många gånger i år har jag saknat saker jag slängde under min senaste flytt, men jag måste tillägga att lika många gånger har jag varit glad över att jag gjorde mig av med så mycket saker. Och denna flytt blir det ännu värre kan jag lova. Jag får sådan panik på alla saker som släpar runt här hemma att jag vill slänga allt utom mina kläder och min tandborste. Som tur är har jag min spara-på-allt-jag-bara-kan-Björn som stoppar mig då och då när jag vill slänga allt. Och jag har faktiskt fått honom att slänga en hel del saker också. Inte så mycket som jag hade velat, men jag är ganska duktig.
Min enda nagel i ögat just nu är Bowlingkäglan. Björn har hållit fast vid denna kägla som en igel sen långt innan vi träffades och den är så ful! Det är verkligen en sliten, vit och orange bowlingkägla som faktiskt använts i en bowlinghall – men som togs bort för att den var så sliten och FUL! Det är då Björn kommer in och anser att den passar perfekt i hans fönster – nu också mitt fönster. Snark. Det roliga är att Björn smart nog redan har smugit ner den i någon av flyttkartongerna som ska till Skottland. Så det finns inget jag kan göra Än. Käglan vet inte vad som väntar honom när han kommer till Skottland. HA!
Kollar igenom bilder från Vidablick 2003...
... Och har kommit fram till att jag faktiskt ska spara ut mitt hår. Eller... Åtminstone göra ett gott försök! ... Igen.
Blonderade toppar kanske jag kan låta bli dock, men det är inget löfte!
Sofftankar
Om tre månader och två veckor är vi i stället på väg mot Skottland för att börja skolan.
Inte för att det känns att livet är i gungning. Här ligger jag småsjuk, hade filmkväll med en Sofie och en Björn igårkväll och imorgon ska jag till jobbet igen.
Snart börjar äventyret! Och jag är inte ens påklädd vid halv två på eftermiddagen.
Jag skulle kunna hoppa runt leende och skrika just nu. Plocka ihop saker och småpacka lite för att förbereda för allt det spännande och okända som är påväg.
Men hur skulle jag kunna skrika ut hur underbart mitt liv är när andras inte alls går som det ska?
Vem är jag att vara lycklig egentligen? Vad har jag gjort som inte de har? Det är så orättvist, alltihop. Men jag är glad - I smyg. Därför ligger jag under filten i soffan halv två på eftermiddagen.
Och för att jag är lat. Ja, det är en stor anledning.
Ska det inte gå över?
Det är inte mörkt, det är vitt. Rött blod mot vit marmor
Vi ska inte tala om det, inte kännas vid det. Låta det vara tills det är för sent
Det väller över nästan över, men ytspänningen håller det kvar
Varför kan det inte bara välla över? Rinna ut och förstöra
Ett försöksdjur som inte förstår att en öppen dörr innebär frihet, utan stannar kvar
När är det försent och vad händer då?
Det är bara ord, ord utan mening. Om inte meningen finns där redan från början
Klart jag finns där för de jag älskar
Pysselhörnan rapporterar!
Nu har jag varit sådär pysslig igen. Inte nog med att jag syr och virkar klänningar, jag kan klippa av skinnhandskar också! Wihu! Så det blir kvällens accessoar. Inte för att jag kommer orka ha på mig dem under kvällens middag eller dans, men däremellan kanske. Eller nåt... Kommer säkert sluta med att jag inte har på mig dem alls.
Dagens låt: Bolero från Moulin Rouge
Det är en hemlighet. Kanske
Så vad gör man då? När någon man älskar blir sårad? När hon blir sårad för sitt eget bästa. För någon annans eget bästa. Kommer hon hata mig, för att jag är okej med att hon såras? Eller kommer vi fortsätta vara vänner, för jag bryr mig fortfarande om henne så mycket.
Det är snart dags att resa till Asien. Efter det är det snart dags att resa till Glasgow. Jag trodde länge att i och med att jag bott här i Jönköping i över ett år skulle det inte vara lika jobbigt att lämna allt som förra gången.
Det blev lite annorlunda nu. Eller jag vet inte.
När jag funderade igår på vad jag skulle kunna skriva i min blogg tänkte jag skriva om vädret. Om att isen på Vättern försvunnit, om att våren och sommaren är på g och att det gör mig så glad! Jag blir verkligen genuint lycklig av våren, det är kanske inte mycket, men det räcker för mig.
Men idag fick jag en fråga. Jag svarade direkt, svaret var självklart. Men konsekvenserna kommer inte gå obemärkt förbi.
Morrn!
Pannkakor skulle inte sitta helt fel just nu! Det var nästan bara den tanken som tog mig upp i morse. Den tanken som gjorde att jag hoppade rätt in i duschen, plockade undan i storarummet, lade i första maskinen tvätt, vattnade blommorna och vek kläder. Och när jag ska börja göra smeten ser jag att vi inte har någon mjölk! Jag som varit så pepp hela morgonen, och så visar det sig att jag aldrig ens kunnat göra pannkakor. Som tur är så har vi ett bageri två hus ner på gatan, så jag fick nöja mig med nybakat bröd istället. Det var väl inte helt fel det heller.
Och Björn har fortfarande inte vaknat. Det var två timmar sedan jag gick upp nu. För en halvtimme sen viskade jag ”Nu blir det frukost”, i hans öra, men icke då. Han kollade på mig, sa ”Jaaa” Och somnade sen om. Lite söt är han allt, även om det inte är vad han helst vill höra.
En anledning till att jag gick upp förutom pannkakorna är att det är strålande sol ute! Helt sinnessjukt om man jämför med igår när det var storm, snö och regn i ett. PMS-Vädergudar.
Haha nu vaknade Björn! Hej hopp
Mmmmmmmmmmmat
Bloggar i köket idag, samtidigt som jag lagar mat och pratar med Björnen. Eller han skriker. Och funderar över ifall grannarna tror att vi bråkar.
Kan hända att de tror det, men Björn låter inte så farlig som han tror. Det mest fantastiska med detta scenario är i alla fall at jag lagar mat! Skål för det säger jag bara, för det händer inte ofta. Dragonkyckling blir det också, typ det enda jag kan laga, för det lagade jag åt Max någon gång i Kiruna. Och varför lagade jag mat åt Max är nu den stora frågan. Jo, för att han betalade. Hurra för gratis mat!
Haha sen jag började skriva har mitt internet strulat, jag blev ägd och Björn avslöjade att han har en drake som heter Bo. Men maten börjar bli klar! Det luktar faktiskt riktigt gott. Ifall jag bara skulle laga dragonkyckling varje dag skulle jag bli världens bästa husfru!
OCH! Jag har tränat idag. Ville bara påpeka det. För jag och sanna är värsta träningsnarkomanerna nu. Sommar 2010 se upp!
Det vara bara det jag ville säga, puss!
Frågan är hur jag överlevde Kiruna?
Vi är inte riktigt vana vid vintern i södern. Bussarna går aldrig i tid och alla krockar till höger och vänster. Själv halkar jag bara varannan meter, och trots tre år i medel på -15C har jag svårt att tolerera kylan. Jag längtar så efter att allt ska vara över, och våren lyckas ta sig förbi all snökaos. Medan jag väntar tänker jag fortsätta gymma bort all vinterdepression och mysa bort allt mörker. Drömmer mig bort med Victoria's Secrets bikini-kollektion just nu. Ååååååh sommar!
Men seriöst. Ibland undrar man.
Mellan hög och låg social status finns inga trappor
Tänk, där sitter kvinnan med dräkt och pratar i telefon medan hon väntar på att mötet ska starta. Precis ovanför huvudet på henne står två städerskor och skrattar. Om man anstränger sig något kan man höra Gabbis ojanden när Sanna hoppar ner smutsig tvätt för glatta livet. Men kvinnan i dräkt anstränger sig inte för att höra något annat än rösten i andra änden av telefonlinjen. Två vägar som aldrig kommer att korsas. Kvinnan tittar stressat på sitt armbandsur och Sanna skrattar åt att Gabbi är orolig. Vi kommer aldrig få veta vad kvinnan gör på konferensavdelningen. Och hon kommer aldrig att fundera över varför vi jobbar på städ. Två världar som ständigt går in i varandra, varje dag möter man som städerska betydande människor inom olika områden. Men vi skulle inte kunna vara mer separerade från varandra.
Konstigt hur nära man kan vara varandra och ändå så långt borta. Undrar vem man hade mött om man missade bussen och satte sig på nästa? Eller vem som passerade i bilen som nästan körde på en? Eller vem som gick ut ur omklädningsrummet bredvid när du gick in i ditt.
Tänk hur mycket vi missar om vi inte är uppmärksamma och öppna för andra människor. Kanske var kvinnan i dräkt ensam och behövde någon att prata med?
Fast antagligen var hon en överklasskärring som lämnade ett ovanligt tidskrävande rum till en städerska hon aldrig sett.
Lonely, we are alone
”It is better to have loved and lost, than never to have loved at all” sägs det. Dagens lögn!
Jag kände mig aldrig såhär ensam innan jag träffade Björn. Och nu sitter jag här, håller om mina knän och känner mig tragisk. Och då är han bara borta en vecka! Jag förstår inte hur vi klarade Kiruna. Tänk om han hade varit borta för alltid? Då hade det varit ännu värre.
Innan jag träffade Björn var det dessutom aldrig svårt för mig att vara ensam. Att vara singel var (oftast) det bästa jag visste. För innan Björn visste jag trots allt inte vad jag gick miste om.
Slutsatsen är att det antagligen varit bättre om jag aldrig ”loved and lost”. Uttrycket som alla trott varit sant i åratal var visst en lögn.
Det var nog årets bästa slutsats, och det har inte ens gått en månad! Hurra för mig.
Hur som helst. För att råda bot på denna bitande, sliskiga, uppkäftiga och otroligt enerverande ensamhet finns Julia. Hon ska rädda mig om en timme ungefär.
Om nu bussarna går som de ska i denna ”snökaos”…
Inte för att jag vet mer än du, men för att jag inser att jag inte vet
Man kan tycka att i min ålder borde de flesta vara på min nivå (eller över, oftast över), men det är tyvärr inte så.
Det är skrämmande att se att det fortfarande finns de som litar på att alla problem kan lösas av föräldrarna. Att de inte tänker jobba för de vet att springer de till mamma så löser sig allt. De städar inte heller själva, disken tar föräldrarnas diskmaskin hand om. De som inte vågar flytta ifrån hemstaden, för då måste de plötsligt ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju skrämmande för en 20-åring. Eller...?
Det finns så många som bor hemma och ändå förstår att man måste ta ansvar, men så finns det dem som vägrar att förstå.
Jag vill verkligen inte se ner på dem, jag vill inte det. Men ibland är det svårt att inte himla med ögonen när någons största problem i livet är att "Hon svarade inte när jag sa hej". När femåringssidan ständigt dyker upp hos folk och utlöser små löjliga bråk. När andra inte har perspektiv, kan se problemet från två sidor.
Jag vill inte tycka illa om dem, det känns som att jag tror att jag är bättre än dem då - och det är jag inte. Men jag kan inte hjälpa att längta efter den dag då de måste stå på egna ben och inser hur länge de levt i sin bubbla. Jag vill så gärna stå brevid och se på. För jag är elak och det kan jag inte hjälpa.
