Trasig
Kiruna är helt snett verkligen. Är det närmst till statoil eller düben-konsum? Kommer vi verkligen rätt om vi går rakt mot målet? Dessutom har staden inte förstått att det är höst nu. Snön knarrade under våra fötter när vi gick till skolan nu veckan. Kalla kirunabor och rymdare drar sig till varandra för att slippa kylan och inget är långtråkigt när så många vilsna ungdomar är tillsammans.
Även om det händer så mycket växer huvudvärken för varje dag och jag börjar känna mig maktlös mot den. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag hoppas att det går över snart. Kanske försvinner det när jag är hemma igen. När jag får krama den jag älskar tills jag somnar i hans armar. När jag får vakna i samma ställning och leende konstatera att det inte var en dröm. Då mår jag säkert bra igen.
Idag njuter jag av vad livet har att erbjuda när han är så långt borta. Jag har ett helt fantastiskt liv. Just nu dansar Jegor och Emma vid spisen i väntan på att maten ska bli klar. Det luktar syndigt gott! Det är detta som gör en ultimat myskväll.
Men huvudvärken påminner mig om att något saknas.
