Mina SKOR!
Det första stycket i dagens blogg måste tillägnas en stor kärlek i mitt liv. För idag sitter jag här på svenskalektionen med svarta vinterskor på fötterna. Svarta vinterskor. Mina fantastiska, vackra, underbara Dr. Martens skor är sönder... Det känns så tomt! Nu har vi en tyst minut
Jag känner mig jätte rastlös idag! Jag vet inte vad det är, men det slutar alltid med något dåligt när jag är på det här humöret. För jag börjar provocera folk, så att det ska hända något jag kan fundera på. Jag har nämligen inget att fundera på just nu, allt bara är som jag vill. Och det är ju inte intressant någon stans.
Jegor glittrar i alla fall vackert idag också. Det gör inget att min hårbotten är full av guldglitter så länge Jegor glittrar mer :) Jag vill dansa! Igår var jag så otroligt opepp på dans, men idag när jag verkligen känner för att skutta runt som en galning så går det inte. Snart är det lunch i alla fall. Då tänker jag skutta runt i kylan innan jag måste sätta mig ner i matsalen igen och ta det lugnt. Efter skolan tänker jag vara på folk som en igel tills någon kan säga åt mig hur jag ska bli av med min överskottsenergi. Kan ju ägna dagen åt att döda någon. Death in Giron är i full gång. Typ death game, fast bara på rymd. Sedan skulle jag ju kunna plugga till biologiprovet. Men ofta!
Hahaha! Nej, jag hoppar inte alls från ämne till ämne.
Vilken härlig dag
Våra sex skoldagar är över. Det är bara att tacksamt avnjuta sin endagshelg och förbereda sig för nästa veckas skola. "Bara" fem dagar nästa vecka. Men denna veckan har ändå gått så fort, det har hänt så mycket att det har aldrig varit riktigt olidligt att gå till skolan.Och jag har genomgått allt man kan gå igenom denna veckan tror jag. Ni ska se skillnaden på dagens Kim och Kim för en vecka sedan. I måndags mådde jag verkligen inte bra. Jag vill verkligen berätta för hela världen att jag har mått så otroligt dåligt, men nu är jag en av de lyckligaste igen! Detta beror självklart på alla som på något sätt visat att de alltid finns där för mig, men mest på världens bästa pappa. Han sa bara åt mig att bli mig själv igen, den självsäkra jag som alltid kan hitta något positivt i situationen. Haha inte för att jag tror att jag var fantastisk innan, men jag trivdes med mig själv. Man mår som bäst då. Jag vill aldrig mer bli deprimerad på grund av någon som inte bryr sig. Jag har egentligen inte förlorat något.
Jag har dessutom behövt omvärdera mig själv. För jag är inte alls känslokall! HA! Jag har väldigt starka och livliga känslor, de är dock alltid felriktade. Min nya grej är att jag inte kan lita på folk, men det är inget jag lider av just nu i alla fall. Jag litar fortfarande på de som står mig nära, och jag hade inte tänkt släppa in någon ny person i mitt liv på ett tag.
Jag sitter hos Emma nu och skriver medan hon och Dikke gör pannkakor. Jag känner mig så värdelös igen, men jag kan gå upp och hjälpa till när jag är klar här.
"Nej Kim, du är inte värdelös. Du bara kan ingenting"
Övernattning med pannkakor på morgonen är aldrig fel. Jag har äntligen fått sova ut ordentligt, så nu är jag pepp inför nästa vecka också. Synd att det inte blev många bilder från igår men det var en trevlig kväll med bastu, pepparkaksdeg och bra folk.
Nu ska jag hjälpa till
Jag har dessutom behövt omvärdera mig själv. För jag är inte alls känslokall! HA! Jag har väldigt starka och livliga känslor, de är dock alltid felriktade. Min nya grej är att jag inte kan lita på folk, men det är inget jag lider av just nu i alla fall. Jag litar fortfarande på de som står mig nära, och jag hade inte tänkt släppa in någon ny person i mitt liv på ett tag.
Jag sitter hos Emma nu och skriver medan hon och Dikke gör pannkakor. Jag känner mig så värdelös igen, men jag kan gå upp och hjälpa till när jag är klar här.
"Nej Kim, du är inte värdelös. Du bara kan ingenting"
Övernattning med pannkakor på morgonen är aldrig fel. Jag har äntligen fått sova ut ordentligt, så nu är jag pepp inför nästa vecka också. Synd att det inte blev många bilder från igår men det var en trevlig kväll med bastu, pepparkaksdeg och bra folk.
Nu ska jag hjälpa till
Låt mig få känna för några minuter
Haha jag läste mitt senaste inlägg. Det var inte ens en vecka jag skrev det. Sen tänker jag mig själv för bara två veckor sen... Saker förändras. Ständigt. Idag kände jag... Ingenting. Igår kände jag ingenting. Och sen kom ingenting och sen kom ingenting. Jag borde känna så mycket. Jag är så sårad! Verkligen. Men jag kan inte visa det. Jag vill inte att detta berör mig, men matteprovet idag visade något helt annat. Men visst, om det krävs att jag ska förtrycka mina känslor så är det så jag gör. Jag ser inget annat jag kan göra ändå. Jag kommer inte få prata med honom, det förstår ju jag också. Så nu lever jag med detta. Jag vet ju att jag kan ta mig igenom det hela. Tills dess kan jag leva med att jag inte är helt fokuserad.
Jag fick frågan om det var något annat jag tänkte på. Men det är det faktiskt inte. Vad ska jag tänka på? Att jag blivit dumpad? Att han faktiskt inte har någon respekt för mig? Att det nu är bevisat att jag inte funkar i förhållanden? Att jag har helt underbara vänner? Att jag inte behöver någon pojkvän för att överleva? Jag känner så mkt.
Så det slutar med att jag inte kan känna någonting.
Herregud. Här har jag varit förr. För ett år sen gick jag igenom så många av dessa känslor att jag inte har mycket kvar att fundera över. Nu längtar jag bara efter känslan att det går bra. Utan flirt, utan pojkvän ska det gå bra. Jag vet att jag kan. Det är vad jag gör bäst.
Jag funderar på varför jag reagerar så starkt hela tiden och kom fram till att det är för att allt tas ifrån mig vid nyförälskelse-stadiet. Jag får aldrig uppleva stabiliteten. Jag vill längta efter det. Men jag får inte. Jag litar inte på någon just nu. Hur ska jag någonsin kunna lita på någons känslor igen? Det tog sådan tid innan jag kunde lita på någon sist, och den tilliten viftades bort som om det inte var värt något. En dag kanske jag gråter över allt detta. Men inte nu. Jag kan bara... Ingenting
Jag fick frågan om det var något annat jag tänkte på. Men det är det faktiskt inte. Vad ska jag tänka på? Att jag blivit dumpad? Att han faktiskt inte har någon respekt för mig? Att det nu är bevisat att jag inte funkar i förhållanden? Att jag har helt underbara vänner? Att jag inte behöver någon pojkvän för att överleva? Jag känner så mkt.
Så det slutar med att jag inte kan känna någonting.
Herregud. Här har jag varit förr. För ett år sen gick jag igenom så många av dessa känslor att jag inte har mycket kvar att fundera över. Nu längtar jag bara efter känslan att det går bra. Utan flirt, utan pojkvän ska det gå bra. Jag vet att jag kan. Det är vad jag gör bäst.
Jag funderar på varför jag reagerar så starkt hela tiden och kom fram till att det är för att allt tas ifrån mig vid nyförälskelse-stadiet. Jag får aldrig uppleva stabiliteten. Jag vill längta efter det. Men jag får inte. Jag litar inte på någon just nu. Hur ska jag någonsin kunna lita på någons känslor igen? Det tog sådan tid innan jag kunde lita på någon sist, och den tilliten viftades bort som om det inte var värt något. En dag kanske jag gråter över allt detta. Men inte nu. Jag kan bara... Ingenting
Alla smurfar är med
Ännu en sömnlös natt. Om jag hade ställt klockan så skulle den ringa om en timme. Värt att gå och lägga sig? Känns inte så.
Men trots att jag är läskigt trött och kommer somna på samhällslektionen om några timmar, är jag lycklig. Jag kan även vara sinnessjuk, jag tror att det är såhär sinnessuka känner sig. Jag har nämligen lyssnat på Raket Smurfen i två timmar sammanlagt - minst. Jag blir ju inte friskare av det ;)
Jag i ett förhållande. Jag måste erkänna att det finns stunder då jag är osäker, men jag har inte fått obehagskänslan jag brukar lida av vid det här laget. Jag vill tro på att det funkar. Verkligen. Jag saknar honom, och det har bara gått några timmar sedan jag sist såg honom. Hur gick det till?
Och hur ska jag veta hur det känns när det är rätt?
Jag saknar att vara singel jättemycket. Folk får säga hur mycket de vill att det inte är någon skillnad på en i ett förhållande eller utan, men jag känner skillnaden. Men trots detta vill jag inte förlora honom.
Hum...
Men trots att jag är läskigt trött och kommer somna på samhällslektionen om några timmar, är jag lycklig. Jag kan även vara sinnessjuk, jag tror att det är såhär sinnessuka känner sig. Jag har nämligen lyssnat på Raket Smurfen i två timmar sammanlagt - minst. Jag blir ju inte friskare av det ;)
Jag i ett förhållande. Jag måste erkänna att det finns stunder då jag är osäker, men jag har inte fått obehagskänslan jag brukar lida av vid det här laget. Jag vill tro på att det funkar. Verkligen. Jag saknar honom, och det har bara gått några timmar sedan jag sist såg honom. Hur gick det till?
Och hur ska jag veta hur det känns när det är rätt?
Jag saknar att vara singel jättemycket. Folk får säga hur mycket de vill att det inte är någon skillnad på en i ett förhållande eller utan, men jag känner skillnaden. Men trots detta vill jag inte förlora honom.
Hum...
