Klassikern

Haha jag läste mitt senaste inlägg. Det var inte ens en vecka jag skrev det. Sen tänker jag mig själv för bara två veckor sen... Saker förändras. Ständigt. Idag kände jag... Ingenting. Igår kände jag ingenting. Och sen kom ingenting och sen kom ingenting. Jag borde känna så mycket. Jag är så sårad! Verkligen. Men jag kan inte visa det. Jag vill inte att detta berör mig, men matteprovet idag visade något helt annat. Men visst, om det krävs att jag ska förtrycka mina känslor så är det så jag gör. Jag ser inget annat jag kan göra ändå. Jag kommer inte få prata med honom, det förstår ju jag också. Så nu lever jag med detta. Jag vet ju att jag kan ta mig igenom det hela. Tills dess kan jag leva med att jag inte är helt fokuserad.
Jag fick frågan om det var något annat jag tänkte på. Men det är det faktiskt inte. Vad ska jag tänka på? Att jag blivit dumpad? Att han faktiskt inte har någon respekt för mig? Att det nu är bevisat att jag inte funkar i förhållanden? Att jag har helt underbara vänner? Att jag inte behöver någon pojkvän för att överleva? Jag känner så mkt.
Så det slutar med att jag inte kan känna någonting.
Herregud. Här har jag varit förr. För ett år sen gick jag igenom så många av dessa känslor att jag inte har mycket kvar att fundera över. Nu längtar jag bara efter känslan att det går bra. Utan flirt, utan pojkvän ska det gå bra. Jag vet att jag kan. Det är vad jag gör bäst.
Jag funderar på varför jag reagerar så starkt hela tiden och kom fram till att det är för att allt tas ifrån mig vid nyförälskelse-stadiet. Jag får aldrig uppleva stabiliteten. Jag vill längta efter det. Men jag får inte. Jag litar inte på någon just nu. Hur ska jag någonsin kunna lita på någons känslor igen? Det tog sådan tid innan jag kunde lita på någon sist, och den tilliten viftades bort som om det inte var värt något. En dag kanske jag gråter över allt detta. Men inte nu. Jag kan bara... Ingenting