Klassikern

Det är något speciellt att kliva ut från sitt trapphus och inse att allt försvunnit. Att stanna upp och dra efter andan, kanske se ner på sina händer en sekund för att försäkra sig om att man inte blivit blind. Sen bara acceptera att horisonten är omöjlig att se då himmel och fast mark smälter ihop i samma vita nyans. Även hus, vägar och träd har blivit delar av varandra då de fått samma färg. Och det är ingen idé att försöka urskilja förgrunden från bakgrunden. Vitt, allt är vitt. Den fyrkantiga P-skylten blir det enda man egentligen ser på grund av den mörka blå färgen som starkt kontrasterar mot allt det ljusa.
Och i den världen lever jag, omgivningen är kall och färglös vilket gör att målen aldrig kan göras tydliga. Man ser inte väggrenarna i en vit värld, så det är inte lätt att förbereda sig på att byta väg. Kanske borde man ta varje steg försiktigt eftersom man inte heller kan se ojämnheterna i marken, men det skulle sakta ner så mycket om man var rädd för att falla. Det är bättre att ta risken och fortsätta, det är värt det. Och efter att man insett det är det inte svårt att ta sig fram, det är snarare spännande och ganska kul. Det är trots allt ganska lätt att roa sig i en värld full av snö, en spontan brottningsmatch finns i varje snödriva.

Nästa år tänker jag skaffa en röd vinterjacka, bara för att på riktigt göra revolt mot allt det kalla.