Jag
Mitt namn är Kim Katarina Stendahl. Jag fyllde 18 i sommras och bor fram tills studenten både i Jönköping och Kiruna. Jag minns nästan alltid vad jag drömt men minnet sviktar vid namn och ansikten. Älskar sagor och är fruktansvärt människoberoende, men klarar inte av de som tror att de är bättre än någon annan. Anser att självmord är fegt och kan utan svårigheter bli rörd till tårar av de som kämpar vidare oavsett vad som händer. Politiken är grön eftersom miljön är bland det viktigaste vi har och vi måste börja sköta om den bättre genast. Och så det jag alltid kommer bli retad för: Jag är livrädd för ugnar och smält smör är bland det obehagligaste som finns.
Detta är några av de egenskaper som gör mig till mig, och det har varit på detta viset långt innan jag hamnade i ett förhållande. Och vet ni? Jag är fortfarande samma person, en egen individ. Tro det eller ej, jag är inte bara ena halvan av ett par.
Det är i alla fall enkelt att se vilka som är mina vänner, vilka som slutat vara det och vilka som inte ens har potential. De som vet att jag är jag är de jag håller mig till. Enkel matte.
Julgran som hoppar hopprep!
Det är trots allt mysigt att sitta och äta ihop med den lilla familjen, med en morbror som försöker smyga i nubbar i min hederliga sockerdricka och en lillasyster som smilar och tindrar. Framför tvn kl tre är det alltid någon som kommenterar att shackrutefärgen är det bästa, någon som påpekar att hackspetten är jobbig och någon som undrar om den sista delen i Lady och Luffsen alltid har varit med (jag lovar, varje år). Även Otto var med och förundrades över leksakerna som gick av sig själva på tvn, men renarna skällde han på och sen somnade han lagom till Kalle Anka.
Inte en misslyckad julklapp heller, alla fick vad de ville ha och hurrade varja gång någon öppnade ett paket.
Hunden har spytt, mormor har druckit, mamma har en hjärncell på huvudet, Monmon har huvudet i en chokladask, tomten har gett Otto en bok och Johnny förundras över snappsglas.
Men så sitter jag här med ett presentsnöre om håret och inser att julen inte är slut än. Vi har lite fritid nu innan Karl-Bertil och sen blir det mer att äta, Hancock och familjespel.
God Jul
Något som är en bra rubrik
Jag mår bra
Något som upptar mina tankar:
Jag ska äntligen hem på fredag!
Något tänkvärt:
Rutiden är krökt kring en kropp som har massa. I ett svart hål är rumtiden oändligt krökt
Något poetiskt:
Runt, det går runt, det går runt
Och klänningens tyg är så tunt
Något som är humor:
Newton, Einstein och Tannerdal tillhör samma grupp
Något som sammanfattar:
Jag är rymdskadad och måste hem
Ja men nu har jag väl uppfyllt alla kriterier för ett bra blogginlägg.
Jag är nöjd
För jag vet vad som väntar
Det är december, den tredje till och med. För mig har det alltid känts lättare att komma ihåg datum i december med tanke på julkalender och liknande. Att jag kommer ihåg datum betyder alltså att det snart är jul. Det hade varit en skrämmande tanke om det inte var så att jag köpt alla julklappar i november (och nej, jag kommer aldrig sluta skryta om det), för det enda skrämmande med julen är egentligen stressen.
Och just det ja. Valet. Vi pratade lite snabbt om skilda föräldrar över lunch idag. Jag har aldrig haft något emot att mina föräldrar är särbos, jag minns att jag inte alls blev ledsen när de gjorde slut. Men julafton innebär ett val mellan föräldrar. Vem vill jag fira jul hos? I år gjorde jag det lätt för mig - Jag jobbar på julafton. Kanske är det därför jag ser fram emot denna julafton mer än någonsin tidigare. I år behöver jag inte göra något val. Jag vaknar hos en förälder, jobbar och lägger mig hos en annan förälder. Så som det alltid varit förutom att det jobbiga emellan försvinner.
Jag mår bättre nu än vad jag gjorde sist jag skrev. Anledningen åkte iväg i söndags men jag lever fortfarande på lyckoruset jag upplevde förra veckan. Alla goda ting har kanske ett slut, men känslan håller i sig! Lussekatter och skräckfilmer hjälper visserligen också till.
Det känns inte längre skrämmande att tänka på framtiden. Jag vet vart jag ska och jag längtar, jag längtar efter en tillvaro utan val mellan föräldrar eller städer. När allt jag vill ha finns där jag är. Jag vet att det kan bli så. Och jag kommer att se till att det blir så.
Även en Kim behöver stabilitet.
