Klassikern

Då var jag hemma igen. Jag ska erkänna att jag haft internet lite då och då under resans gång och varje gång har jag velat skriva något om Vivvi. Men det har inte gått. Jag tänkte att det skulle gå lättare när jag kom hem, men ingenting är enkelt. Det finns inget jag kan säga egentligen... När jag tog upp mobilen för att skicka henne ett sms om att jag kommit hem insåg jag nog för första gången på riktigt att jag aldrig skulle få prata med henne igen. Hon är fruktansvärt saknad.

Det är märkligt egentligen att se hur livet går vidare efter en tragedi. Sakta men säkert börjar man leva normalt igen. Se andra problem, andra roliga saker. Det känns som att jag gör något fel, men jag antar att ingen kan sörja förevigt. Även om man alltid minns.