Klassikern

Vi knackade på hos Sophia men möttes av Fizzie och Minna. Vi hälsade, skrattade, log och funderade lite på hur vi skulle göra med buketterna. Alla i den lilla hallen. Sophia, Sanna, Fizzie, Minna och jag. Det var ju så länge sedan vi sågs allihop, klart att det var ett trevligt möte.

Så satt vi plötsligt där på en bänk i kyrkan. Där var ljusa färger och en massa blommor. Detta klarar väl jag, det är bara en ceremoni. Program låg på alla platser. Såg ingen anledning till att öppna det så jag vände på det istället.

"Vi lever alla olika liv med olika
mål, intressen, drömmar med

mera, och vi går alla igenom

olika svårigheter. Att leva i

denna värld som vi gör idag är

inte lätt, vad som helst kan

hända. Det finns så mycket

sorg och så mycket ondska

som vi ser varje dag, men det

finns också så mycket glädje.

Men jag tror att vi ser ondskan

och sorgen mycket tydligare

än vad vi ser glädjen i

vardagen. Jag tror också att vi

måste lära oss att ta vara på

den glädjen som finns, att

verkligen njuta av härliga dagar

med vännerna och de riktigt

goda stunderna i livet. Sen så

tror jag också att det handlar

om vilken inställning man har,

har man en mer positiv

inställning så blir dagen

roligare. Men det är inte alltid

enkelt att ha en positiv

inställning till vardagen, men

det är verkligen värt att

försöka"

Vivvis egna ord, hennes uppsats. Så hon! Såklart. En tår föll. Nästa följde efter i samma fåra. Efter det var det omöjligt att hålla räkningen. Det fanns lovsånger på programmet, oj vad vi har skrattat åt hennes lovsånger. Men så sa vi ändå att vi skulle följa med och sjunga någon gång. Trots att jag sagt det så kom det inte fram ett ljud när jag stod där. Framme vid kistan var det någon som nickade, som en hälsning till henne. Idiot. Hon är inte där. Jag såg på kistan och det enda jag konstaterade var att hon inte låg där i. Inte den Vivvi som jag känner. Så började bildspelet. Jag trodde att det skulle vara det jobbigaste, men det kom inte i närheten av avskedet vid kistan. På bildspelet kunde man äntligen se henne, det var nästan betryggande att ha henne framför sig igen. Ryckte till vid de bilder som jag visste att jag tagit, eller när jag såg att jag varit med på bilden. Förlåt, jag skrev aldrig i minnesboken. För när jag väl kommit ut ur kyrkan kunde jag inte med att gå in igen. Väl där ute var det äntligen över. Så lättande. Ett sista farväl är aldrig enkelt, men ingen kommer någonsin att glömma henne.

Väl ute gick vi alla tillbaka till Sophia igen. Åt lite och pratade. Skratten kom tillbaka direkt. Lättnaden låg över oss allihop, och vi kunde prata om Vivvi som ett underbart minne. Vi bestämde att vi skulle träffas snart igen, så som det var förr.

Vivvi, du saknas men vi lyder ditt råd och njuter av de goda stunderna i livet. Vart du än är så vet jag att du har det bra.