"Då säger vi väl hejdå då"
Så bra att jag har fler att lämna. Man skulle kunna vända tankesätt nu och säga att jag lär känna många nya människor på de platser jag besöker. Men se bitterheten ta över: Jag lär inte känna nya människor, jag träffar bara fler personer som jag måste åka ifrån. Det spelar ingen roll var jag möter dem, jag stannar aldrig på ett och samma ställe ändå, så självklart måste jag lämna dem. Jag borde kanske vara van. "Du får ju skylla dig själv", sa en av mina äldsta vänner första gången jag klagade. Det var inte allvarligt menat, men så sant. För det är ju inte så att jag planerar att slå mig ner någon stans när gymnasietiden är över, nej jag vill iväg. Samtidigt som jag inte vill lämna någon. För jag mår som bäst när jag är fri att lämna en plats och kunna anpassa mig till en annan? För att jag trivs med att vara omöjlig att greppa? Jag är fortfarande ung - hörde att man ska göra så mycket man kan då. För annars finns risken att man missar något, ångrar något. Ånger är en av de saker som långsamt förgör allt i sin väg - något jag inte tänker leva med.
Så jag har fastnat i en livsstil som innebär att jag ältar i konstant saknad och ständiga separationer. För det är detta jag har valt, och jag är inte beredd att stanna upp. Jag har trots allt ingen aning om vad som skulle hända om jag blev kvar på en speciell plats.
Sen finns det en kategori människor man inte ska sakna, men vem finns där för att hindra mina tankar?
En dag med växlande solsken och 7 plusgrader. Hade tänkt göra det mesta av denna dag och inte ägna en tanke åt att jag ska lämna alla jag umgås med snart. För även denna dag ser ut att bli fantastiskt! Ha det bra
