Klassikern

När Kim gick och lade sig igår hade hon egentligen inga planer på att sova. Det gick inte helt enkelt och det var av helt rätt anledningar. Så hon låg där i något som låtsades vara en dubbelsäng, och då hennes vänner somnat underhöll hon sig med att svara på ett sms som hon inte visste vem det var ifrån...

Visst var det i sommras vi sågs senast? Det var i höstas vi sist hördes av men då var det bara för att slutgiltligt bryta kontakten och det var även då jag tog bort ditt nummer. Men vi, vi hade brutit långt innan dess. Och så skickar du mig ett meddelande nu där du ber om ursäkt. För du har gjort misstag... Ja, det kan jag väl hålla med om. Lite roligt är det att du kontaktar mig nu. Mest för att det innebär att jag lämnat mina spår i dina tankar, men även eftersom jag funderat lite på dig de senaste veckorna. Det har handlat om hur mycket du påverkat min syn på förhållanden. Jag antar att du påverkat ganska mycket, och nu smsar du mig ett förlåt. Det uppskattas verkligen, men jag vet inte riktigt hur värt det var. Dina ord betyder inte mycket längre...

Morgonen närmade sig alltför snabbt för att hon ens skulle hinna bli trött. Nattens spöklika skuggor blev till välkända former igen då Darkest Hour spelade sina sista låtar i hörlurarna. Hon klickade vidare till låten som alltid finns där då hon inte riktigt vet vad hon ska känna. Runt, runt, runt... Då klockan passerade fem försvann det sista hoppet om sömn för natten.

Nä, det finns annat att fokusera på nu. Det känns helt underbart.