Sleepless again

Om man går mot Terrassen på den lilla grusvägen mellan själva Terrassgatan och vägen man tar från skolan ser det ett tag ut som att världen helt tar slut bakom husen - som om vi faktiskt lever vid världens ände. På något sätt känns det mer betryggande än deprimerande. För visst lever vi vid kanten vart vi än befinner oss, bara det att vi oftast inte ser det farliga med att leva där. En lek med döden eller en lek med livet, det spelar ingen roll. Det är i vilket fall den enda leken vi inte kan dra oss ur. Just därför skulle det väl vara betryggande att se slutet - lite deprimerande kanske men man kan åtminstone hålla säkerhetsavstånd.

Nu under natten gick jag på Vätterstranden utan jacka och frös ganska mycket, nyligen gick jag i vinterjacka, halsduk och vantar genom Kiruna centrum och frös dubbelt så mycket. Lustigt nog störde jag mig mindre nyss, för här uppe "ska" man frysa. Sen var det väl det att jag var för trött för att störa mig. Suck, varför går jag inte och lägger mig?
Men nu är mitt påhittade lov slut och imorgon börjar allvaret. Kan bli ganska tungt om man jämför med veckan som varit. Det är ju knappast så att jag ansträngt mig de senaste dagarna - bäddningen var väl visserligen jobbig, eller nåt... Det var värt. Det värsta är att jag levt i min lilla drömvärld och ignorerat allt jag måste göra till skolan i mer än en vecka så jag sitter väl inne och pluggar resten av mitt liv som tvåa då. Men återigen - det var värt.


Nu sprack molnen upp och solen lyser fortfarande. Vi tar ett hopp och hoppas på att missa marken.


Kommentarer
Postat av: kaxig liten 91:a

Du försöker lära dig flyga! :D:D
och du får plugga exakt hur mycket du vill, bara du tar dig tid att umgås med mig också. :)

2008-05-12 @ 01:55:46
URL: http://fredrikke.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0