Klassikern

Sorgen förföljer mig. Den tillhör inte mig. Ändå blir allt jag skriver dystert, allt jag ritar blir mörkt och allt jag lyssnar på innehåller en djupare sorg.

Jag har tänkt mycket på Vivvi det sista. Jag gråter aldrig när det händer. Tankarna på vår tid tillsammans framkallar snarare leenden och skratt. Men så händer det att jag vill prata med henne och plötsligt ersätts minnena av verkligheten. Jag får aldrig prata med henne igen. Det är då tårarna kommer. När jag tänker på den vackra begravningen och hör ekon av mina vänners snyftningar och tårar. När jag tänker på den där varma dagen i Grekland när jag fick ett sms hemmifrån. När jag tänker på samtalet till Sanna. Jag hör fortfarande orden hon snyftade fram när hon svarade. "Det är sant, Kim jag vet inte vad jag ska göra!"

Jag gråter aldrig när jag tänker på Vivvi.
Jag gråter när jag tänker på tiden utan henne.
Därför vet jag att hon inte är orsaken till min förföljare, även om hon dykt upp i tankarna så mycket. Vivvi orsakar inte sorg.

Så varför finns sorgen där när jag inte känner mig sorgsen?
Kanske är detta bara en period som är bra för mig. Man måste trots allt komma i kontakt med det dåliga för att kunna njuta av det som är bra.
Och imorgon är allting bra.