Klassikern

Jag är sjuk. Rosa tofflor, grå mjukisbyxor och Björns trasiga stickade tröja utgör dagens outfit. Men jag är så fruktansvärt rastlös. Jag tänker gå ut, inget snack om saken. 

Snön ligger kvar. Jag trodde att vintern skulle göra Jönköping mer likt norrland, men det var falskt. Vintern gjorde snarare skillnaderna mer uppenbara. Men trots att vädret är lömskt och vintern oftast är blöt här i södern gillar jag denna sorts vinter mer. När solen är uppe mer än två timmar, när snön lägger sig på höga granar och riktiga björkar. Vätterns höga vågor mot piren som blivit ännu vitare där snön lagt sig. Ångan från vättern om mornarna.

Det enda som saknas är fjäll. Men jag överlever.

Jag har verkligen svårt att vara kvar i det förgågna nu för tiden. Nuet och framtiden har för mycket att erbjuda. Kiruna känns som en dröm. Högstadiet känns som en dröm. Öxnehaga känns som en dröm jag drömt om. Det är skönt just nu att mitt sentimentala jag sover, hon var jobbig emellan åt. Tråkigt dock att minnena bleknar. 

Nu stundar nyår! "Nytt år, nya tider". Jösses. Ny dag, nya tider skulle jag vilja säga. Livet vänder verkligen på en femöring, varför skulle nyår utgöra en speciell vändpunkt? Men jag säger det om nyår varje år, och alla taggar nyår i alla fall. Jag får väl lära mig att ingen lyssnar på mig. Tänker i alla fall ha riktigt kul på nyår för en gångs skull. Får hoppas att i år blir året jag lyckas hitta en rolig plats att vara på. Har inga förväntningar, men man kan väl önska.

Ja, jag inser att jag vid det här laget har tappat alla mina läsare.
Men det gör ingenting, att jag börjar skriva igen är helt för min egen skull.

Fast jag vet egentligen inte varför. Kanske för att Björn börjat blogga igen? Eller för att jag lade ner en massa tid på att pimpa min blogg. Helt värdelös tid spenderad förövrigt - hatar bilden som tar upp näst intill Hela bloggen. Men jag älskar platsen som den togs på, den känns lite magisk. Ändock, bilden kommer att bytas ut.

Det har varit en härlig höst och början på en härlig vinter. Livet flyter på lite för snabbt, men det är okej då vardagen inte innehåller så mycket nytt. Fester och häng med vänner på helgerna och jobb i stort sätt jämt. Tills nu i december då. Inget jobb för en liten extraarbetare som mig, så inga pengar i januari heller. Snark.
Men jag tycker om tillvaron, trots brist på drama, nya miljöer och nya människor - allt det där jag trodde att jag livnärde mig på. Det livet kommer att börja igen nästa höst ändå, eller redan i sommar om det blir som jag vill. Mm, nya länder är nästa steg, nu när jag känner till största delen av Sverige.

Mitt största problem nu då (för det är trots allt problem jag tycker om att skriva om). Jag har insett att jag inte är så intressant som jag hittills trott. Det lät ju lagom självgott, men det kan jag leva med så länge jag inte har läsare, haha! Men de senaste veckorna har jag mött många nya människor på uteställen, inte helt ovanligt. Problemet är bara att ingen vill prata med mig när de får veta att jag är upptagen. Visst, krogen är kanske till för att ragga, men jag tycker om att sätta mig ner och prata med någon ny kille trots att jag har pojkvän. Men nu för tiden blir konversationerna inte långavriga. Det räcker med att jag säger något i stil med "Min pojkvän och jag..." *POFF* (poffljudet är ljudet av alla killar som springer minst tio meter bort från lilla mig). Men seriöst? Varför kan ingen bara stanna och prata utan att ha någon baktanke. Nu har det hänt så många gånger att jag börjar tvivla på att jag någonsin hade fått kompisar av det motsatta könet om jag inte varit singel då jag träffade dem. Och om det är så hemskt att ingen kan se mer innehåll i mig än ett potentiellt engångsligg vill jag inte vara med mer.

Men men, klagotiden är nu slut! Mitt förhållande är ändå inte något jag någonsin skulle byta bort, och verkligen inte för idiotiska krogkillar.

Jag tänker att jag ska sluta skriva nu och titta lite på Braveheart istället, öva in den skottska dialekten kanske! Jag kommer förhoppningsvis tillbaka till bloggen. Och nästa gång utan klagomål. För livet är ju så underbart!
Haha fast jag kan ju inte lova något.