Jag ser slutet!
Inte för att det har varit tråkigt, men just nu hatar jag alla barn och bara hoppas på att de ska bli nerskjutna av någon halvblind jägare under nästa pass. Ledarna kommer jag dock sakna hur mycket som helst. Festen imorgon kommer att bli riktigt värd! Och så blir det A6 först så klart, finns det någon mer värd förfest?
Så, ses imorgon verkligheten!
Är på Vidablick!
Saknar alla
PUSS!
Nej, jag är ej bitter
Ofräsch och med lustigt hår skulle jag dra mig hemåt. Blöt tvätt i kassen och huvudet vägrar sluta bulta. Gud vad detta suger! Orkar tydligen inte gå heller så jag sätter mig vid en busshållplats istället. Tjejen framför i kön till bussen är nog söt, men de byxorna får hennes lår att se gigantiska ut. Surt för henne. Och så var bussen på väg! Stannar för att plocka upp en trio blonderade, fejksolade tjejer med gladiatorskor.
"Asså vassaru?!" tjuter huvudbimbon med hög röst. "Ja men han ba -jag har visst hälsat på dig. Så jag ba -okej..."
Hjälpmignågonhjälpmignågonhjälpmignågon. Och huvudet bara bultar.
En duo kliver på, två tjejer igen. De har gladiatorskor. Värst vad stylade de ska vara. Busschauffören kollar skumt på mig också. Undrar om det är för att jag sitter på yttersta sätet på en dubbelsits eller för att jag ser mordiskt på trion framför mig. Vem vet? Han kanske bara fastnade med blicken. När han kör?! Vänta lite nu... Nu känner jag mig inte säker längre.
Vid nästa hållplats hoppar två tjejer till på. Snark. Ska de aldrig ta slut? Gladiatorskor och... Likadana skor som mina?! Nä men någon måtta får det väl ändå vara. Jag klär bättre i dem. Ännu en trio tjejer kliver på vid hållplatsen efter det. Uppiffade de också såklart. Vad gör de allihop på en buss till Torpa? Äntligen får jag hoppa av bimbobussen! Åh, en bimbotjej ska också av. Vad fin i håret hon är. Och så har hon på sig en kavaj till korta jeansshorts med converse till. Sjukt snyggt! Varför kom inte jag på det innan henne? Nu kan jag ju inte ha det. Snoffsig hon ska vara. Hon har säkert inte jobbat hela dagen. Hon har säkert inget jobb, får alla pengar av sina föräldrar. Dumma rikemansunge. Jättebitchig måste hon också vara, och dödar smådjur på fritiden i och med att hon fått allt hon pekat på hela sitt liv. Jag hatar henne.
Vår prinsessa Viktoria Rogö
Idag var det ett år sedan jag fick veta.
Båda dagarna befann jag mig i Grekland. Långt ifrån allt som hände, ändå skulle jag aldrig kunna undkomma det.
Du kanske såg oss igår - Sophia, Sanna och mig - vi hälsade på. Det kändes så konstigt att vara där ett år senare. Hade inte tiden gått väldigt fort? Eller gick den inte väldigt långsamt? Finns du inte alls? Eller saknar du oss lika mycket som vi saknar dig? Jag kommer alltid att minnas det vi gick igenom tillsammans. Om jag aldrig flyttat till Kiruna hade jag fått uppleva många fler stunder med dig. Men jag är ändå glad för de jag fick, även om jag inte var den som fick mest tid.
Vi pratade mycket igår. Mycket om Vivvi, mycket om annat. Känslor är något speciellt, att en och samma dag kan innehålla så mycket olika känslor och upplevelser är något otroligt ändå. Jag vet inte med de andra, men jag grät aldrig igår. Visst var jag nära, men hur många dagar går utan att jag ligger nära tårar egentligen? Jag antar att det berodde på att händelsen inte ligger så nära längre, vi har haft ett år på oss att hantera förlusten. Jag undrar hur det var med de som stod henne närmre än vi. Känner de lika dant? Tiden läker, men kan aldrig ta någon tillbaka. Kommer det att ta tid varje dag att hantera sorgen?
Ärligt talat vill jag nog inte veta.
