Klassikern

Igår var det ett år sedan. Ett år sedan hon försvann
Idag var det ett år sedan jag fick veta.
Båda dagarna befann jag mig i Grekland. Långt ifrån allt som hände, ändå skulle jag aldrig kunna undkomma det.

Du kanske såg oss igår - Sophia, Sanna och mig - vi hälsade på. Det kändes så konstigt att vara där ett år senare. Hade inte tiden gått väldigt fort? Eller gick den inte väldigt långsamt? Finns du inte alls? Eller saknar du oss lika mycket som vi saknar dig? Jag kommer alltid att minnas det vi gick igenom tillsammans. Om jag aldrig flyttat till Kiruna hade jag fått uppleva många fler stunder med dig. Men jag är ändå glad för de jag fick, även om jag inte var den som fick mest tid.

Vi pratade mycket igår. Mycket om Vivvi, mycket om annat. Känslor är något speciellt, att en och samma dag kan innehålla så mycket olika känslor och upplevelser är något otroligt ändå. Jag vet inte med de andra, men jag grät aldrig igår. Visst var jag nära, men hur många dagar går utan att jag ligger nära tårar egentligen? Jag antar att det berodde på att händelsen inte ligger så nära längre, vi har haft ett år på oss att hantera förlusten. Jag undrar hur det var med de som stod henne närmre än vi. Känner de lika dant? Tiden läker, men kan aldrig ta någon tillbaka. Kommer det att ta tid varje dag att hantera sorgen?
Ärligt talat vill jag nog inte veta.