Klassikern

"Ja, hon är runt din ålder, 20 ungefär"
"Haha! Ofta min ålder! Eller... Just det..."

Vänta lite nu, det går lite väl fort här. Är jag snart vuxen? Men det går ju inte, inte jag!
Jag som ringer till mamma och klagar när jag har ont, jag som gråter till barnfilmer - ja, jag som Ser på barnfilmer! Jag som vill att mamma och pappa ska veta när jag gjort något bra, jag som gör fula miner på bild och gillar att pyssla. Inte är en sådan som jag vuxen? Inte ens i närheten.
Livet bara flyger fram! Jag vill sakta ner, men det går ju inte. Flyttar ihop med världens bästa pojkvän i sommar. Det hela leder till att jag inte bor hemma mer, inte hos mamma eller pappa. Vad ska de göra med mina rum? Ska jag inte ha sängplats där mer? Är jag en gäst när jag kommer hem nu? En gäst hos mamma och pappa?

Så mycket tankar jag inte kan släppa. Student, bal och ny lägenhet. Borde plugga på fysik. Herregud, förra året pluggade jag nästan en vecka i förväg. Men jag orkar inte kämpa för betygen längre, det är 11 dagar kvar! Kan inte ens plugga en dag innan provet.
Blev helt distraherad när jag fick veta att en gammal kompis har en ettårig dotter! Hon är visserligen några år äldre än mig, men genast tänkte jag "skandal!". Men så räknade jag på det och insåg att det är helt okej att skaffa barn i hennes ålder. Det är lite svårt att ta in. Hon som jag lekte med på gården när jag var liten är mamma... Hon är vuxen. Varför är hon det och inte jag?