Klassikern

Detta kan ha varit den mest omvälvande veckan i hela mitt liv. För lite mer än en vecka sen tog jag studenten, och direkt efter det var jag på väg hem. Veckan har efter det bestått av lite jobb, lite studentmiddag, lite inflyttning och lite midsommar. Och det hela äventyret slutade med att jag sitter här i min nya lägenhet med min nya sambo.  Haha "sambo" får det att låta som att vi är 40, så det kan jag inte kalla honom. Och han är inte så ny heller. Men i vilket fall, jag ljög om att jag sitter också, jag är för lat för det. Så jag ligger i vår nya sköna soffa framför 42" tv:n i vardagsrummet. Kan det bli bättre?

---

Men tyvärr har jag fortfarande inte förstått att Kiruna är borta. Att den delen av mitt liv är förbi och aldrig mer kommer tillbaka. Just nu händer det för mycket.
Men den dagen jag förstår att jag aldrig mer kan hälsa på rymdare i trappuppgången, att jag aldrig mer kan ta spontana nattutflykter i midnattssolen, att jag aldrig mer kan vakna av norrskenet utanför mitt sovrumsfönstret, att jag aldrig mer kan springa igenom snöstormar för att ta mig till vänner som är mer som min familj, ja, den dagen kommer inte vara den roligaste.
Just nu är jag bara så glad över att vara hemma, och jag tänker fokusera på det. Men en stor del av mig är borta. Jag kommer vara så ledsen när jag förstår.