If this isn't love, this is the closest I've ever been
Jag minns när jag fick min första pojkvän. Jag minns första gången jag fick höra att någon älskar mig. Jag minns första gången jag... ja, du vet.
Vad jag funderat på dock är vad som sagts till mig, de modiga, gulliga, romantiska kommentarerna. Men jag har inte ett minne av någon som kallat mig snygg, söt eller vacker. Det är inte något som sätter sig. Förutom det som sagts av Björn. Jag minns precis vilka gånger han kallat mig vacker, eller "du är det finaste jag vet" - talat eller sjunget. Jag minns inte det från någon annan. För det är bara från Björn det har betytt något. Det är bara hans komplimanger som varit uppriktiga, det är hans ord som sätter sig.
Kärlek är när det betyder något. När orden har mening och handlingarna är viktiga. När beröringar är elektriska och avstånden alltid för stora. Det är till och med bättre än jordgubbar och solrosor.
Citerar ett sms från dig: "Det är bara i dina ögon jag vill vara fantastbar"
Det sms:et gjorde mig så oerhört lycklig. har jag någonsin sagt det? det var första gången jag verkligen kände att det jag sa betydde något, på riktigt. Att mina ord var dina ord och våra ord. <3
