Inte för att jag vet mer än du, men för att jag inser att jag inte vet
Ibland blir jag så besviken. Jag vill se mina vänner växa upp, jag vill verkligen det. Jag vet att jag är bland de omognaste i stan, men jag har i alla fall växt upp, sett verkligheten.
Man kan tycka att i min ålder borde de flesta vara på min nivå (eller över, oftast över), men det är tyvärr inte så.
Det är skrämmande att se att det fortfarande finns de som litar på att alla problem kan lösas av föräldrarna. Att de inte tänker jobba för de vet att springer de till mamma så löser sig allt. De städar inte heller själva, disken tar föräldrarnas diskmaskin hand om. De som inte vågar flytta ifrån hemstaden, för då måste de plötsligt ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju skrämmande för en 20-åring. Eller...?
Det finns så många som bor hemma och ändå förstår att man måste ta ansvar, men så finns det dem som vägrar att förstå.
Jag vill verkligen inte se ner på dem, jag vill inte det. Men ibland är det svårt att inte himla med ögonen när någons största problem i livet är att "Hon svarade inte när jag sa hej". När femåringssidan ständigt dyker upp hos folk och utlöser små löjliga bråk. När andra inte har perspektiv, kan se problemet från två sidor.
Jag vill inte tycka illa om dem, det känns som att jag tror att jag är bättre än dem då - och det är jag inte. Men jag kan inte hjälpa att längta efter den dag då de måste stå på egna ben och inser hur länge de levt i sin bubbla. Jag vill så gärna stå brevid och se på. För jag är elak och det kan jag inte hjälpa.
Man kan tycka att i min ålder borde de flesta vara på min nivå (eller över, oftast över), men det är tyvärr inte så.
Det är skrämmande att se att det fortfarande finns de som litar på att alla problem kan lösas av föräldrarna. Att de inte tänker jobba för de vet att springer de till mamma så löser sig allt. De städar inte heller själva, disken tar föräldrarnas diskmaskin hand om. De som inte vågar flytta ifrån hemstaden, för då måste de plötsligt ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju skrämmande för en 20-åring. Eller...?
Det finns så många som bor hemma och ändå förstår att man måste ta ansvar, men så finns det dem som vägrar att förstå.
Jag vill verkligen inte se ner på dem, jag vill inte det. Men ibland är det svårt att inte himla med ögonen när någons största problem i livet är att "Hon svarade inte när jag sa hej". När femåringssidan ständigt dyker upp hos folk och utlöser små löjliga bråk. När andra inte har perspektiv, kan se problemet från två sidor.
Jag vill inte tycka illa om dem, det känns som att jag tror att jag är bättre än dem då - och det är jag inte. Men jag kan inte hjälpa att längta efter den dag då de måste stå på egna ben och inser hur länge de levt i sin bubbla. Jag vill så gärna stå brevid och se på. För jag är elak och det kan jag inte hjälpa.
Kommentarer
Trackback
