Klassikern

Tänk, där sitter kvinnan med dräkt och pratar i telefon medan hon väntar på att mötet ska starta. Precis ovanför huvudet på henne står två städerskor och skrattar. Om man anstränger sig något kan man höra Gabbis ojanden när Sanna hoppar ner smutsig tvätt för glatta livet. Men kvinnan i dräkt anstränger sig inte för att höra något annat än rösten i andra änden av telefonlinjen. Två vägar som aldrig kommer att korsas. Kvinnan tittar stressat på sitt armbandsur och Sanna skrattar åt att Gabbi är orolig. Vi kommer aldrig få veta vad kvinnan gör på konferensavdelningen. Och hon kommer aldrig att fundera över varför vi jobbar på städ. Två världar som ständigt går in i varandra, varje dag möter man som städerska betydande människor inom olika områden. Men vi skulle inte kunna vara mer separerade från varandra.

Konstigt hur nära man kan vara varandra och ändå så långt borta. Undrar vem man hade mött om man missade bussen och satte sig på nästa? Eller vem som passerade i bilen som nästan körde på en? Eller vem som gick ut ur omklädningsrummet bredvid när du gick in i ditt.

Tänk hur mycket vi missar om vi inte är uppmärksamma och öppna för andra människor. Kanske var kvinnan i dräkt ensam och behövde någon att prata med?

Fast antagligen var hon en överklasskärring som lämnade ett ovanligt tidskrävande rum till en städerska hon aldrig sett.