En skugga utan namn
Jag har tänkt mycket på Vivvi det sista. Jag gråter aldrig när det händer. Tankarna på vår tid tillsammans framkallar snarare leenden och skratt. Men så händer det att jag vill prata med henne och plötsligt ersätts minnena av verkligheten. Jag får aldrig prata med henne igen. Det är då tårarna kommer. När jag tänker på den vackra begravningen och hör ekon av mina vänners snyftningar och tårar. När jag tänker på den där varma dagen i Grekland när jag fick ett sms hemmifrån. När jag tänker på samtalet till Sanna. Jag hör fortfarande orden hon snyftade fram när hon svarade. "Det är sant, Kim jag vet inte vad jag ska göra!"
Jag gråter aldrig när jag tänker på Vivvi.
Jag gråter när jag tänker på tiden utan henne.
Därför vet jag att hon inte är orsaken till min förföljare, även om hon dykt upp i tankarna så mycket. Vivvi orsakar inte sorg.
Så varför finns sorgen där när jag inte känner mig sorgsen?
Kanske är detta bara en period som är bra för mig. Man måste trots allt komma i kontakt med det dåliga för att kunna njuta av det som är bra.
Och imorgon är allting bra.
Det var bara vi i regnet
Någon som stöttat mig och aldrig sviktat
En vän som var jag
När jag vände ryggen till och började gå förstod jag inte att det kunde göra så ont. Jag hoppas bara att vi förenas igen, så som vi alltid gjort. Men när?
När får jag dansa igen?
När flickan i mig tar över
Barbie as the Island Princess spelar i bakgrunden. Jag är tyvärr oförmögen att hålla mig borta från den, det är ju en påfågel som pratar med en tvättbjörn och provar smycken.
Dikke som inte är lika intresserad av Barbiefilmer ligger här bredvid och sover djupt. Hon roar mig ganska rejält då hon rycker till av mobilen. Det finns ingen som är så underhållande nyvaken som Dikke.
Mycket har hunnit hända sen sist jag skrev (jösses vilket fult ord). Fick uppleva när en vän blev singel igen i veckan. Hon förtjänar verkligen bättre, men hon klarar sig, hon bara är sån.
Vi har även haft besök i form av Max som gjorde sig alldeles för hemmastad hos mig. Inte något jag vill tänka mer på. Men jag har gjort en riktigt lyckad måltid. Det är inte varje dag! Hela helgen har jag förövrigt levt på choklad i form av muffins och Marabou, och hela veckan har jag levt på dans. Och imorgon! Vet ni vad som händer imorgon!? Då ska jag till Luleå med Emma. Och vet ni vad vi ska göra där? Prova balklänningar i massor! Äntligen! Jag blir så fruktansvärt flickig när det kommer till balen, det kan inte hjälpas.
Imorgon är det dessutom bara en vecka kvar tills Björn kommer till Kiruna. Jag har nog aldrig längtat så mycket. Det kommer bli underbart.
Nu är Barbie i fängelse och jag måste ju se hur hon tar sig ur denna hemska situation så att hon kan gifta sig med prinsen.
Här var det färg!
Men solen lyser och snön ligger vit, Obama vann och det är maskerad på fredag! Dagarna i Kiruna har faktiskt börjat riktigt bra, och det ser ut att fortsätta så.
Jag hade faktiskt något riktigt djupt och fint att skriva sist jag tänkte på att blogga, men det var väl dömt att misslyckas - Jag minns ingenting.
Med långkalsonger, raggsockar, vantar och en tjock, röd jacka klarar man allt
Gammalt pånytt
Kommer tröttna på detta snart också, så det ska väl fixas till lite. Men inte idag.
3e maj - 3e november
Idag är det sex månader! Ett halvår med den jag älskar. 184 dagar tillsammans med den person som älskar mig trots alla mina brister. Och idag får jag inte träffa honom...
Igår lämnade jag Jönköping som så många gånger tidigare. Man vänjer sig aldrig vid att behöva lämna någon så, det blir bara svårare för varje gång. Men det är trots allt sista året här uppe nu, sen kan vi vara tillsammans hur mycket vi vill. Och det bästa av allt är att han kommer upp snart! Det är inte ens tre veckor kvar. Jag längtar så
De senaste två veckorna har varit bland de bästa någonsin. Synd bara att tiden som vanligt inte räckte till.
