Idag hatar jag Allt
Fallet efter helgen blev långt. För det var en fantastisk helg (oj vad gärna jag ville skriva hälg, men få personer hade fattat och bara jag hade tyckt att det var kul) med humöret på topp både med och utan solsting. Med festival, utekväll i gbg och hela fyra gamla rymdare samtidigt! Dessutom en snygg strippande tjej - nej, det får inte glömmas.
Men så kom idag. Jag hatar cykelnyckeln som gömde sig när jag skulle cykla till jobbet. Jag hatar jobbnyckeln som gömde sig precis där den skulle vara - i min väska. Jag hatar sommartabellen som innebär att bussarna inte passar så att man kommer i tid. Jag hatar skoskav och varma våningar som gör att städning i skoskavsfria skor blir megavarmt. Jag hatar glasväggar som byggts på hotelltoaletter utan att ha ett smidigt sätt att städas på. Jag hatar ondskefulla, muterade gigantospindlar som klättrar på gardinerna jag vill dra i. Jag hatar solbrännan som inte är jämn. Jag hatar vätskebrist och bristande aptit.
Idag är inte min dag. Jag mår inte ens fysiskt bra! Värmen drar själen ur mig. Hjälp
Jösses
Detta kan ha varit den mest omvälvande veckan i hela mitt liv. För lite mer än en vecka sen tog jag studenten, och direkt efter det var jag på väg hem. Veckan har efter det bestått av lite jobb, lite studentmiddag, lite inflyttning och lite midsommar. Och det hela äventyret slutade med att jag sitter här i min nya lägenhet med min nya sambo. Haha "sambo" får det att låta som att vi är 40, så det kan jag inte kalla honom. Och han är inte så ny heller. Men i vilket fall, jag ljög om att jag sitter också, jag är för lat för det. Så jag ligger i vår nya sköna soffa framför 42" tv:n i vardagsrummet. Kan det bli bättre?
Men tyvärr har jag fortfarande inte förstått att Kiruna är borta. Att den delen av mitt liv är förbi och aldrig mer kommer tillbaka. Just nu händer det för mycket.
Men den dagen jag förstår att jag aldrig mer kan hälsa på rymdare i trappuppgången, att jag aldrig mer kan ta spontana nattutflykter i midnattssolen, att jag aldrig mer kan vakna av norrskenet utanför mitt sovrumsfönstret, att jag aldrig mer kan springa igenom snöstormar för att ta mig till vänner som är mer som min familj, ja, den dagen kommer inte vara den roligaste.
Just nu är jag bara så glad över att vara hemma, och jag tänker fokusera på det. Men en stor del av mig är borta. Jag kommer vara så ledsen när jag förstår.
En del av din värld
Och så var tisdagen borta... Sov någorlunda konstant från lunch till nio på kvällen igår. Då jag vaknade fanns det inte mycket att göra så jag lade mig och kollade på Den lilla sjöjungfrun. Otroligt vacker film om en otroligt smal sjöjungfru. Och ja, jag tänker i följande stycke recensera en barnfilm som kom ut 1989 (fakta som jag wikipediade för att låta sådär påläst och smart).
Tänkte bara på hur tecknarna lekte med att hon var i vattnet, rörelserna är sjukt sexiga för det mesta. Något jag aldrig tänkt på tidigare dock, var att Ariel har brytning! En vacker dag ska jag kolla upp vem som har hennes röst också, den är så sjukt charmig.
Något mer jag insåg igår var hur vacker historien egentligen är, och att se originalet igen fick mig att hata tvåan ännu mer. Man kan inte göra Ariel till en mamma som springer runt och är orolig för sitt barn! Det förstör allt! Precis som Pocahontas 2, vem vill se Pocahontas i rosa klänningar med en annan kille? Seriöst?!
Okej, nu när jag hetsat barnfilmer som gjordes för flera år sedan känner jag att det är dags för mig att gå till skolan eller nåt, då jag uppenbarligen inte har något bättre för mig.
Nattliga hälsningar
Otroligt vackert var det med en promenad upp dit under midnattssolen och otroligt underhållande sällskap. Men detta blir andra natten jag går utan sömn.
Jag hoppas och ber (fråga mig inte till vem) att det inte är inatt vi ska sova på Luossa.
Nu måste den visas!
Inga close-ups på klänningen dock, sådär fruktansvärt duktig kan jag inte påstå att jag är på det tekniska. - Det är därför jag kommer stå på avstånd och i väldigt rätt vinklar under hela studentdagen.
Några sista glimtar av min stökiga lägenhet i bakgrunden också. Idag ska soffan upp till Oscar och det gamla fula skrivbordet som Kiruna Bostäder så generöst gav mig ska tillbaka in. Måste städa och fixa fint först, så att inte min mammse dödar mig på onsdag.
Shit... Nu är det inte långt kvar.
Zzzznaaaarrk
Gårdagens aha-upplevelse: Sprite smakar citrusfrukter!
Helt utmattad är jag. Det är mindre än en vecka kvar, men min kropp har redan gett upp. Jag har viljan! Jag vill så gärna göra klart det där sista arbetet, börja planera den sista redovisningen. Men kroppen vägrar. Ingen näring har jag fått i mig heller. Det sista jag ätit har varit chips, never stop, vitlöksbröd och saftsoppa. Visst, jag var pigg några sekunder men nu klarar jag ingenting! Och jag som måste packa, städa, lämna tillbaka saker och fixa det där allra sista för skolan.
Men tyvärr.
Det finns två platser för mig. En måste jag lämna
Det känns som igår...
"Ja, hon är runt din ålder, 20 ungefär"
"Haha! Ofta min ålder! Eller... Just det..."
Vänta lite nu, det går lite väl fort här. Är jag snart vuxen? Men det går ju inte, inte jag!
Jag som ringer till mamma och klagar när jag har ont, jag som gråter till barnfilmer - ja, jag som Ser på barnfilmer! Jag som vill att mamma och pappa ska veta när jag gjort något bra, jag som gör fula miner på bild och gillar att pyssla. Inte är en sådan som jag vuxen? Inte ens i närheten.
Livet bara flyger fram! Jag vill sakta ner, men det går ju inte. Flyttar ihop med världens bästa pojkvän i sommar. Det hela leder till att jag inte bor hemma mer, inte hos mamma eller pappa. Vad ska de göra med mina rum? Ska jag inte ha sängplats där mer? Är jag en gäst när jag kommer hem nu? En gäst hos mamma och pappa?
Så mycket tankar jag inte kan släppa. Student, bal och ny lägenhet. Borde plugga på fysik. Herregud, förra året pluggade jag nästan en vecka i förväg. Men jag orkar inte kämpa för betygen längre, det är 11 dagar kvar! Kan inte ens plugga en dag innan provet.
Blev helt distraherad när jag fick veta att en gammal kompis har en ettårig dotter! Hon är visserligen några år äldre än mig, men genast tänkte jag "skandal!". Men så räknade jag på det och insåg att det är helt okej att skaffa barn i hennes ålder. Det är lite svårt att ta in. Hon som jag lekte med på gården när jag var liten är mamma... Hon är vuxen. Varför är hon det och inte jag?
