Klassikern

Och så börjar dagen efter...

Så blev jag plötsligt 18 år. Inte för att det känns annorlunda på något sätt men det är en ny siffra i alla fall. Gårdagen var trevlig, de närmsta i släkten var samlade för en gångs skull och vi åkte till en mysig gård för att fika och ha presentutdelning. Vilka presenter... Jag är inte missnöjd på något sätt, har aldrig varit mindre missnöjd faktiskt. 18 röda rosor. Tack så jättemycket, allt som saknas är självklart du.
Kvällen var mer intressant men den talar vi tyvärr inte om något mer. Herregud.
Nu ska jag bara lyssna på musik resten av dagen. 
 
Mislead by beauty

One you rarely find

So loving and friendly

It's one of a kind

Vi knackade på hos Sophia men möttes av Fizzie och Minna. Vi hälsade, skrattade, log och funderade lite på hur vi skulle göra med buketterna. Alla i den lilla hallen. Sophia, Sanna, Fizzie, Minna och jag. Det var ju så länge sedan vi sågs allihop, klart att det var ett trevligt möte.

Så satt vi plötsligt där på en bänk i kyrkan. Där var ljusa färger och en massa blommor. Detta klarar väl jag, det är bara en ceremoni. Program låg på alla platser. Såg ingen anledning till att öppna det så jag vände på det istället.

"Vi lever alla olika liv med olika
mål, intressen, drömmar med

mera, och vi går alla igenom

olika svårigheter. Att leva i

denna värld som vi gör idag är

inte lätt, vad som helst kan

hända. Det finns så mycket

sorg och så mycket ondska

som vi ser varje dag, men det

finns också så mycket glädje.

Men jag tror att vi ser ondskan

och sorgen mycket tydligare

än vad vi ser glädjen i

vardagen. Jag tror också att vi

måste lära oss att ta vara på

den glädjen som finns, att

verkligen njuta av härliga dagar

med vännerna och de riktigt

goda stunderna i livet. Sen så

tror jag också att det handlar

om vilken inställning man har,

har man en mer positiv

inställning så blir dagen

roligare. Men det är inte alltid

enkelt att ha en positiv

inställning till vardagen, men

det är verkligen värt att

försöka"

Vivvis egna ord, hennes uppsats. Så hon! Såklart. En tår föll. Nästa följde efter i samma fåra. Efter det var det omöjligt att hålla räkningen. Det fanns lovsånger på programmet, oj vad vi har skrattat åt hennes lovsånger. Men så sa vi ändå att vi skulle följa med och sjunga någon gång. Trots att jag sagt det så kom det inte fram ett ljud när jag stod där. Framme vid kistan var det någon som nickade, som en hälsning till henne. Idiot. Hon är inte där. Jag såg på kistan och det enda jag konstaterade var att hon inte låg där i. Inte den Vivvi som jag känner. Så började bildspelet. Jag trodde att det skulle vara det jobbigaste, men det kom inte i närheten av avskedet vid kistan. På bildspelet kunde man äntligen se henne, det var nästan betryggande att ha henne framför sig igen. Ryckte till vid de bilder som jag visste att jag tagit, eller när jag såg att jag varit med på bilden. Förlåt, jag skrev aldrig i minnesboken. För när jag väl kommit ut ur kyrkan kunde jag inte med att gå in igen. Väl där ute var det äntligen över. Så lättande. Ett sista farväl är aldrig enkelt, men ingen kommer någonsin att glömma henne.

Väl ute gick vi alla tillbaka till Sophia igen. Åt lite och pratade. Skratten kom tillbaka direkt. Lättnaden låg över oss allihop, och vi kunde prata om Vivvi som ett underbart minne. Vi bestämde att vi skulle träffas snart igen, så som det var förr.

Vivvi, du saknas men vi lyder ditt råd och njuter av de goda stunderna i livet. Vart du än är så vet jag att du har det bra.

Trots mänsklighetens teknologiska framseg förstår vi fortfarande inte allt om kroppens funktioner. Vi kan säga precis hur ett friskt hjärta ska fungera, hur nerverna reagerar och vilka ämnen och reaktioner som skapar vårt DNA. Nyligen började människan hitta svar i hur hjärnan fungerar. Plötsligt vet vi att drömmar är nödvändiga för vår överlevnad, att de påverkar vår hjärnkapacitet. Drömmarna består av minnen, önskningar och alla möjliga sorters sinnen och känslor som sorteras under natten. Drömtydning är inte helt och hållet påhitt, när minnen och önskningar vill ta sig igenom våra psykologiska spärrar bildas dolda budskap. Kan hjärnan på något sätt påverka vilka små delar vi minns av våra drömmar när vi vaknar?

Man vet att vi har tårkanaler vid ögat och kan säga precis hur stora de är och precis vart de sitter. De små tårkanalerna producerar fett som smörjer ögat varje gång vi blinkar och förhindrar ögat från att torka ut. Sedan har vi större tårkanaler som producerar en mer salt vätska varje gång vi gråter. Varför gråter vi? De salta tårarna stör fettet som skyddar ögonen och gör de röda och irriterade. Det finns ingen fördel för kroppen med att gråta. Plötslig har vi trätt över till psykologin som har vaga teorier om varför vi gråter. Men vi vet att människan har ett medfött medlidande för någon som gråter, fördelarna med tårar har vi med andra ord i strid när vi är i underläge. Men alla känslor som väller upp när vi gråter då? Vilket syfte har de för vår överlevnad? Och varför kan känslorna framkalla tårar?

Även vetenskapen om känslor är inom området psykologi. För liksom drömmar är det ingenting som biologin kan förklara, det är något som inte finns i kroppen men som ändå är en stor del av den. Vad orsakar att vi har olika känslor för olika personer? Att vissa sårar mer än andra? Att olika sorters musik påverkar olika sorters människor? Utan känslor, drömmar och liknande kan en människa inte leva. Om du tar alla delar som ska vara i en människa och sätter dem helt rätt kan du ändå inte få kroppen att fungera. Att skapa Frankensteins monster genom att föra elektricitet genom kroppsdelarna skulle antagligen vara ett misslyckat försök. Vad finns det mer som vi missar?

Jag förstår inte, därför kan jag inte svara när du frågar.

Tågluffningen var otroligt kul! Vi gjorde så mycket och jag kommer alltid minnas den. Det var nya människor och nya platser. Det känns dessutom som att jag lärt mig mer än vad jag någonsin gjort på rymdgymnasiet. För vi har inga ämnen som säger hur man bäst smyger in i Vatikanstaten, vilka färger som inte går bort från ansiktet, vilka fiskar som bits, hur man hittar billigast och bäst sovplats/mat/shopping, vilka brasilianare som är sliskigast, vilka tågstationer som är bekvämast, vilka hovmästare man ska skälla ut, vilka Hilton Hotels man kan sova gratis på och så vidare. Vi har dessutom inte geografi! Och oj vad vilse jag har varit, men det avslöjade jag aldrig för någon så klart. Haha, det var intressant!

Men (lärdom: det finns alltid ett men i Kims värld) vad jag har längtat hem samtidigt! Det var det här med att sakna... Det finns en person som tvingat mig att inse hur beroende man kan bli av någon, hur mycket man kan sakna någon. Jag saknar honom just nu, jag kommer sakna honom i ytterligare elva dagar och jag har saknat honom varje dag under månaden då jag varit bortrest. Det har inte hindrat mig från att ha sjukt kul, men tro mig, man kan sakna ändå.

Det är värt det.

Då var jag hemma igen. Jag ska erkänna att jag haft internet lite då och då under resans gång och varje gång har jag velat skriva något om Vivvi. Men det har inte gått. Jag tänkte att det skulle gå lättare när jag kom hem, men ingenting är enkelt. Det finns inget jag kan säga egentligen... När jag tog upp mobilen för att skicka henne ett sms om att jag kommit hem insåg jag nog för första gången på riktigt att jag aldrig skulle få prata med henne igen. Hon är fruktansvärt saknad.

Det är märkligt egentligen att se hur livet går vidare efter en tragedi. Sakta men säkert börjar man leva normalt igen. Se andra problem, andra roliga saker. Det känns som att jag gör något fel, men jag antar att ingen kan sörja förevigt. Även om man alltid minns.