Mellan hög och låg social status finns inga trappor
Tänk, där sitter kvinnan med dräkt och pratar i telefon medan hon väntar på att mötet ska starta. Precis ovanför huvudet på henne står två städerskor och skrattar. Om man anstränger sig något kan man höra Gabbis ojanden när Sanna hoppar ner smutsig tvätt för glatta livet. Men kvinnan i dräkt anstränger sig inte för att höra något annat än rösten i andra änden av telefonlinjen. Två vägar som aldrig kommer att korsas. Kvinnan tittar stressat på sitt armbandsur och Sanna skrattar åt att Gabbi är orolig. Vi kommer aldrig få veta vad kvinnan gör på konferensavdelningen. Och hon kommer aldrig att fundera över varför vi jobbar på städ. Två världar som ständigt går in i varandra, varje dag möter man som städerska betydande människor inom olika områden. Men vi skulle inte kunna vara mer separerade från varandra.
Konstigt hur nära man kan vara varandra och ändå så långt borta. Undrar vem man hade mött om man missade bussen och satte sig på nästa? Eller vem som passerade i bilen som nästan körde på en? Eller vem som gick ut ur omklädningsrummet bredvid när du gick in i ditt.
Tänk hur mycket vi missar om vi inte är uppmärksamma och öppna för andra människor. Kanske var kvinnan i dräkt ensam och behövde någon att prata med?
Fast antagligen var hon en överklasskärring som lämnade ett ovanligt tidskrävande rum till en städerska hon aldrig sett.
Lonely, we are alone
”It is better to have loved and lost, than never to have loved at all” sägs det. Dagens lögn!
Jag kände mig aldrig såhär ensam innan jag träffade Björn. Och nu sitter jag här, håller om mina knän och känner mig tragisk. Och då är han bara borta en vecka! Jag förstår inte hur vi klarade Kiruna. Tänk om han hade varit borta för alltid? Då hade det varit ännu värre.
Innan jag träffade Björn var det dessutom aldrig svårt för mig att vara ensam. Att vara singel var (oftast) det bästa jag visste. För innan Björn visste jag trots allt inte vad jag gick miste om.
Slutsatsen är att det antagligen varit bättre om jag aldrig ”loved and lost”. Uttrycket som alla trott varit sant i åratal var visst en lögn.
Det var nog årets bästa slutsats, och det har inte ens gått en månad! Hurra för mig.
Hur som helst. För att råda bot på denna bitande, sliskiga, uppkäftiga och otroligt enerverande ensamhet finns Julia. Hon ska rädda mig om en timme ungefär.
Om nu bussarna går som de ska i denna ”snökaos”…
Inte för att jag vet mer än du, men för att jag inser att jag inte vet
Man kan tycka att i min ålder borde de flesta vara på min nivå (eller över, oftast över), men det är tyvärr inte så.
Det är skrämmande att se att det fortfarande finns de som litar på att alla problem kan lösas av föräldrarna. Att de inte tänker jobba för de vet att springer de till mamma så löser sig allt. De städar inte heller själva, disken tar föräldrarnas diskmaskin hand om. De som inte vågar flytta ifrån hemstaden, för då måste de plötsligt ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju skrämmande för en 20-åring. Eller...?
Det finns så många som bor hemma och ändå förstår att man måste ta ansvar, men så finns det dem som vägrar att förstå.
Jag vill verkligen inte se ner på dem, jag vill inte det. Men ibland är det svårt att inte himla med ögonen när någons största problem i livet är att "Hon svarade inte när jag sa hej". När femåringssidan ständigt dyker upp hos folk och utlöser små löjliga bråk. När andra inte har perspektiv, kan se problemet från två sidor.
Jag vill inte tycka illa om dem, det känns som att jag tror att jag är bättre än dem då - och det är jag inte. Men jag kan inte hjälpa att längta efter den dag då de måste stå på egna ben och inser hur länge de levt i sin bubbla. Jag vill så gärna stå brevid och se på. För jag är elak och det kan jag inte hjälpa.
Ännu ett nyår är förbi
If we can't break the silence, how can we survive?
Har i alla fall kollat upp resor och spelat gris. Hurra för en lyckad dag!
Och allting är tyst. Det finns inget jag vill lyssna på. Mp3n är fylld av musik jag inte tål, radion spelar inget jag hör och inget nytt kommer som jag är intresserad av. Livet blir tomt utan musik, och detta oroar mig faktiskt. Musiken har varit den enda faktorn i mitt liv som varit konstant, som alltid funnits där. Den har räddat mig så många gånger när ingenting annat fungerat. Sviker den nu bara för att jag inte behöver bli räddad?
Kanske är det helt enkelt ett tecken på att jag ska bli lestadian. Jepp, antagligen.
