Klassikern

Ibland krävs det bara en ny dag, insikt om sina egna humörsvängningar och en kompis som är beredd på att stanna kvar i stan för att hjälpa till med att tvätta för att livet ska se ljusare ut. Igår kändes det verkligen som att världen var emot mig, så jag tänker inte ta tillbaka vad jag kände då. Och angående igår så råkade jag fatta ett beslut... Eller beslut kan man kanske inte kalla det, jag gjorde min egen tolkning. Hmm... Jag kunde helt enkelt inte godta ett "kanske". Kanske är nämligen inget svar, det är ett "Vänta lite, jag har inte bästämt om jag ska acceptera dig än". Och det är just det, jag är inte beredd på att vänta på ett accepterande.

Men idag är en bra dag att inte klaga. Enda anledningen till att jag är fast vid datorn nu och inte på väg ut i det hemska vädret för att gå på stan är att hunden bestämde sig för att sova på mitt ben, och visst är han hemsk, men otroligt söt så han får ligga kvar. Ett tag i alla fall...
Jag har egentligen inget att skriva.
Men kul...
Har jag sagt att jag har lätt för att bli rastlös?
Nä, hunden måste bort.

"Men Kim, du kan inte vända bort huvudet när jag kastar något på dig, du är ju dum om du inte tar emot. Eller... Är det du som är dum som inte fångar, eller är det jag som kastar något på dig som är dum?"
"Det är jag som är dum som inte fångar"

Den senaste månaden har inte varit den bästa. Känner hur huvudvärken blir tyngre för varje dag och jag kan verkligen inte göra något för att få det att bli bättre. Besvikelsen har blivit en del av vardagen och musiken spelas på högsta volym.

Ibland blir jag arg på mig själv för att jag så ofta tänker negativt om mamma... Men så pratar jag med de som växt upp med mig och sett min och mammas relation från start och inser att jag kanske borde vara ännu mer besviken på henne... Jag vet inte. Att det gör ont att älska någon som fortsätter göra en besviken känns som något jag borde vara van vid nu.
Det är inte meningen... Jag vill verkligen inte vara ledsen nu, jag vill inte vara deprimerad och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.

Men vad spelar det för roll vad jag vill egentligen? Det gör ingen skillnad. Det är bara att ta ett djupt andetag och ta sig igenom allt. Från alla håll är det någon som kastar på mig och det är min uppgift att fånga, annars är det mig själv jag blir besviken på.

Konstigt egentligen... Innan jag flyttade reagerade mina vänner så fort jag inte log, så fort jag inte skrattade varannan sekund undrade de om det var något som var fel. Det är inte jag längre. Jag är inte den som alltid hittar det positiva i situationen, så vem är jag nu?

Men tacksamheten finns där, tacksamheten över att äntligen vara hemma. Jag kan inte hantera sådant här när jag är i Kiruna, för där är det så mycket annat att fokusera på, där ska man vara glad. Här har jag träffat många gamla vänner och det är lika kul varje gång, den glädjen är äkta - tro inget annat. Det är först när jag blir ensam som jag mår sämre, och det är ingens fel direkt. Det är något jag kommer att hantera. Så nu ska jag fokusera på de kommande dagarna. Har redan hunnit med bio, hockeymatch, friterade pommes och shopping, så nu är det fika, fest och middag som väntar. En värd vecka kan man helt klart säga. Så varför klaga?

En dröm jag drömt förut. Om jag hade drömt detta för ett halvår sen hade jag blivit lycklig, sen besviken och ledsen. Men inte nu, jag var bara likgiltig när jag vaknade. Så skönt! Ett lååångt, jättejobbigt kapitel i mitt liv är helt avslutat och bortglömt. Jag kan prata om det nu, kan prata om honom nu, utan att beröras det minsta. Men jag behöver ju inte prata om något åt det hållet, det är helt onödigt att prata om. Så här sätter vi punkt.

Var klarvaken när jag vaknade halv åtta för ovanlighetens skull. Det var praktiskt eftersom jag hade matteprov och teateruppvisning under dagen och inte övat på något av det. Men teatern var värd - Wilmer välte en kuliss och vi kunde inga repliker men det var otroligt kul och mer lyckat än jag hade räknat med. Förlorade tre poäng på matteprovet för att jag missat en genomgång nu i fredags men det var bara första provet ändå. Jag ser ingen mening med att ligga på topp just nu ändå. Mitt största mål i livet just nu är att vara hemma på lördag kväll och då gör inga prov någon skillnad. Medan vi ändå pratar om skolan kan jag påpeka att jag ligger på topp på idrottsfronten just nu! Sånt gör mig glad.
Så nu sitter jag här medan Fredrikke biter av mig vänstra örat och lyssnar på Emmas variation av "musik" och Jegor tar kort. Det är mys. Vad ska vi göra inatt?

Åkte till Örebro i helgen för att gå på Grön Ungdoms riksårsmöte utan några större förväntningar, jag har trots allt inte varit aktiv sen förra året. Men jag tog flyget ner med Nalle (Yes, vi tog ett inrikesflyg som sponsrades av GU - och har inga skuldkänslor). Och vi äger på att flyga! Resan som skulle tagit sex timmar tog tolv då vi inte fick åka med planet pga. att en i kabinpersonalen var sjuk. Så i och med att SAS var tvungna att ersätta fick vi 500 euro och alla resor gratis den dagen - inte helt fel med tanke på att vi inte betalade något för resan ändå. Lite kul. Ville mest skryta om vår fantastiska tur faktiskt

Men okej, vi kommer tillsist till Örebro, tre timmar sent och det är bara ett möte kvar den dagen. Och när vi väl är där lyckas jag bli sjuk! Tidernas illamående och jag kan knappt gå upprätt. Så först runt elva någon gång hämtar Sara och Nalle mig så att vi kunde gå runt och hälsa på folk.

Kan garantera att alla i GU är roliga att umgås med! Det var en otroligt kul kväll och vi mötte en massa nya människor innan vi gick och lade oss. Eftersom vi hade ett hektiskt schema fick vi inte sova mycket men vi var pigga och glada klockan sju och lördagen var inte det minsta svår att ta sig igenom. Vi gick lite på stan med några av dem vi träffat kvällen innan och så gjorde vi allt det där vi egentligen kommit dit för att göra; Rösta, diskutera, gå på föreläsningar, komma med ändringar och förslag till motioner/propositioner och äta. Fest på kvällen men vi gick upp ganska tidigt med några andra och satt och diskuterade och bara umgicks under natten. Sen var det bara att hålla sig vaken och rösta lite mer under söndagen.

Det politiska intresset väcktes till max under denna helg! Och det var så många otroligt roliga människor där som jag hoppas få se mycket mer av. Sen fick jag mitt avbrott från Kiruna också, det är alltid trevligt med miljöombyte. Den som får för sig att diskutera kvotering med mig under de närmsta månaderna kan dock bespara sig mödan och gå och hänga sig. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så arg under en politisk diskussion! Efter den röstningen såg jag alla som röstade emot vad jag tyckte som mina personliga fiender, och det kanske inte var det bästa då 130 pers knappast kan tycka lika dant som jag i varenda fråga. Men det gick över och var en grym erfarenhet. Åh! Jag blir helt lycklig bara av att tänka på helgen. Precis vad jag behövde.

Nu behöver jag plugga. Eller slå upp matteboken i alla fall. Och läsa in repliker kanske... Eller helt enkelt sluta ändra i texten. Nu slutar jag skriva

Jag gillar Kiruna. Det är kallt, blåsigt, långt bort från resten av världen och något segt - ändå gillar jag Kiruna. Men nu vill jag hem. Den hemlängtan som jag känner nu har jag inte känt sen förra året. Jag saknar precis alla hemma och precis allt som har med min stad att göra. Farligt nog ska jag till Örebro i helgen. Det är inte alls så svårt att ta en buss från Stockholm ner till Jönköping istället för den till Örebro. På fullt allvar nu - om Nalle inte håller i mig kommer jag aldrig ta mig till årsmötet, jag kommer ta mig längre söder ut. Det är inte överdrivet motiverande att jag bara åker tillbaka till Kiruna på söndag för att göra matteprov och teateruppvisning. Men sista veckan ska jag nog klara. På lördag eftermiddag nästa vecka kommer jag vara hemma.

Som tur är innehåller Kiruna människor som håller mig kvar. Om jag inte visste att de från klassen också kommer vara här uppe hade jag aldrig stannat här.
Känner att jag har varit trött och sur det sista just eftersom jag inte riktigt vill vara här, och jag har väldigt dåligt samvete för det. De andra borde inte behöva stå ut med att jag beter mig så. Jag får hoppas att helgen hjälper mig ladda om inför nästa vecka så att jag kan vara pigg och glad innan jag får åka hem.

Ser fram emot ikväll och hela helgen, glad Alla Hjärtans Dag!

Jag måste gå till skolan efter skoltid för att öva på ett teaterstycke som måste visas upp nästa vecka.
Jag måste skriva en presentation till engelskan imorgon och måste dessutom plugga till förhöret.
Jag måste gå på alla kommande lektioner om jag vill ta mig någon vart i livet.
Jag måste städa, tvätta och diska.
Jag måste skriva någon samhälls-sak som jag inte förstår
Jag måste engagera mig mer i GU och representera dem ett tag på alla hjärtans dag
Jag måste hålla energin uppe!

Plötsligt blir det inte alls mycket fritid över. Men jag tar den tiden jag får till att slappna av och umgås utan att behöva göra något. Skönt i alla fall att jag har avsatt eftermiddagen på alla hjärtans dag till att inte göra något krävande (NEEEEJ! Kom precis på att jag måste packa om jag ska åka till Örebro på fredag morgon). Men packning är överskattat, jag måste (jag menar inte måste på ett dåligt sätt här) få umgås med mina vänner och äta middag - det är trots allt alla hjärtans dag.
 Alla hjärtans dag... När jag bodde hemma fick jag och systra mi alltid choklad och ett gulligt kort av mamma denna dag - förövrigt påminde bara dagen om hur lite jag hade pojkvän. Förra året fick jag min första alla hjärtans dag-present av någon som inte var min mamma. Det var riktigt kul faktiskt, men dagen påminner fortfarande om pojkvännsbrist. Får göra något kul av saken i alla fall tänkte vi och bestämde oss för att slå på stort och laga middag. Emma är dock inte singel i år... (Emma har gjort min dag idag bara för att hon inte är singel. Hahaha, jag myser av tanken) Men jag känner ändå att jag inte har något emot alla hjärtans dag, man kan inte vara helt bitter när allt är så gulligt.

Pappa har hela mitt liv sagt att "det finns inga måsten, du har alltid ett val". Det är ju tur att han inte läser min blogg i alla fall, han skulle vända sig i sin grav om han vore död. Men han har rätt. Jag kan välja att avstå från allt, det förstår väl jag också. Så jag får skylla mig själv helt enkelt. Just därför tänker jag bevisa att jag klarar allt jag påbörjat.

Jag mindes igår. Rörde mig, och mindes varför jag gjorde det. Varför jag älskar dansen. När hela kroppen andas, när jag slutar vara olika kroppsdelar utan bara en rörelse, en del av musiken. Ett sorts tillägg bara kanske, ett tillägg till musik och känsla. Det är den känslan som får mig att fortsätta.

Detta har varit tidernas mest produktiva vecka hittills. Måndagen och tisdagen ägnades åt fysik och matte. Jag råkade vara ute och gå för mig själv i ca fem minuter och hann komma fram till att jag ska ha mvg i minst hälften av alla kurser jag avslutar i år. Så nu kämpar jag för det. Hade visserligen en paus från extremplugg igår. Det var inte det bästa kan jag erkänna för jag sa allt för mycket jag inte var medveten om. Råkade avslöja att jag vill gråta varje gång jag ser Dan och blev mobbad för det i ett antal timmar. Men ja... Det finns en vettig anledning och historia bakom detta avslöjande men det är ganska ointressant. Bara ingen frågar Dikke om varför jag blir tårögd när jag ser Dan, för hon har en massa felaktig information! Hon frågade nämligen när jag var halvdöd igår natt så jag gav henne inga vettiga svar. Hahaha, det blev inte bättre av att Simon smälte in i rummet.

Jag längtar så efter sommaren! Det ska bli så skönt att resa iväg till varmare länder. Resa iväg över huvudtaget... Alla åker nu. Hör om resor till London, Frankrike, Mauritius, Egypten och Kanarieöarna från alla möjliga håll. Själv hade jag tänkt resa till Jönköping över mitt lov, och får väl nöja mig med det. Jag ändrar mig - Är riktigt nöjd med det faktiskt. Det är inte långt kvar nu förresten. Nästa helg ska jag till Örebro och låtsas vara politiskt aktiv och helgen efter det åker jag hem! Det är alltså bara denna helg jag har kvar i Kiruna.

Cv kom precis in i rummet och var osmidigast på att låna kakao. Ska väl snart gå och äta tårta med alla som samlats i Flippen och Olgas lägenhet. Är inte på mitt mest socialiserande humör, men det kan de övriga antagligen överleva. Ska se på film och vara riktigt slapp resten av kvällen, det är värt att se fram emot.

Jag lever i totalförnekelse just nu - inför mig själv. Det är ganska ovärt att leva i självförnekelse när man själv vet om det, men jag kan.

Jag har alltid varit nöjd med mitt liv, skulle inte få för mig att ångra något. Men det finns delar jag aldrig vill uppleva igen. Så nu måste jag skärpa mig, det är bättre att leva i fantasin ibland än att ta itu med verkligheten. Och vem kan ta itu med mina känslor egentligen?

Därför självförnekelsen

Hjälp.