Klassikern

Jag minns så väl första morgonen jag vaknade ensam i en okänd lägenhet som nyligen blivit mitt hem. Det var dagen innan första skoldagen och jag såg fram emot ett nytt liv i en ny stad med nya vänner. Det första jag gjorde var att gå in i badrummet, men så insåg jag att det inte fanns några saker där än så jag började plocka in allt i skåpet. Det var smink, hudkrämer, hårartiklar osv. Så stängde jag skåpet och kollade mig i spegeln. Plötsligt insåg jag hur värdelöst allt jag just ställt in var. För det fanns ingen i Kiruna jag ville göra i ordning mig för. Den enda jag brydde mig om att klä upp mig för, den enda jag ville vara snygg inför, bodde 150 mil söder ut och jag skulle inte se honom på flera månader. Det tog nog ett halvår innan jag verkligen brydde mig om mitt utseende i Kiruna. Jag fick komplimanger under tiden, men jag trodde inte på en enda av dem eftersom jag inte kände mig snygg själv. Ville inte känna mig snygg heller. Men jag har bott här i ett och ett halvt år nu. Under den tiden har det fantastiskt nog funnits de jag klätt upp mig för. Jag älskar känslan av att vakna på morgonen och veta att jag ska träffa honom samma dag. Det är så lätt att gå upp då. Gå in i duschen tidigt och göra sig riktigt fräsch, ta fram sina favoritkläder och lägga tid och omtanke på sminket. Det är fåfängt, det vet jag väl, men jag gör mig sällan snygg för min egen skull.
Men nu sitter jag här igen, med samma känsla som för ett och ett halvt år sen. Det finns ingen anledning till att se bra ut. Jag kan inte välja kläder... Ska jag ta favorittröjan eller spara den? Spara den tills när? Det värsta är att jag inte har motivation att göra mig i ordning i Jönköping heller. Fast där är det värt att se snygg ut på stan i alla fall. Här är det bästa man kan hoppas på att träffa en kirunabo som inte anser att truckerkeps är viktigare än rena underkläder.
Längtan finns där, längtan efter någon att bry mig om. Jag vill att den ska försvinna.

Måste påpeka att hur jag än känner var gårdagen mysig. Dikke sov över men sprang iväg för att ta itu med sitt liv ganska snabbt så jag gick upp till Cv och Jegor och fick dem att skruva isär Jegors soffa. Sen hade jag och Tone sådan tur att vi sprang in i Fisks lägenhet precis när han bakade bröd så vi blev mätta och glada.
Senare mot natten hamnade vi hos Cv och lyssnade på Placebo, Tone, Nalle, Håkan och jag. Det slutade med att vi var tvungna att se En Djävulsk Romans. Det gick inte att sluta beundra Sebastian. Man blir helt fnittrig, så snygg är han! Filmen gjorde oss på så bra humör att vi var tvungna att dricka te och spela kort. Tone har ju sina egna regler men det var väldigt kul. Synd bara att Cv och Jegor var tvungna att bråka med datorn, men de dök upp då och då för att glädja oss med sitt sällskap.
Lånar Emmas internet om några timmar och publicerar detta. Hon kommer äntligen upp idag men jag smyger in innan dess. Nu ska vi se vad jag ska ha på mig...

Livet går på som vanligt. Igår var kul och idag ska jag ut och fika snart om jag förstått saken rätt. Skulle ringa honom när jag vaknat men jag känner att jag fortfarande sover.

De senaste dagarna har jag tänkt för mycket på helt onödiga saker. Så jag hade tänkt sluta med det idag, som ett förtidigt nyårslöfte eller något. Jag lär inte lämna Jönköping innan jag åker till Kiruna ändå. Och det innebär trots allt mer tid här. Det är ju en positiv sak.... Åh! Jag önskar att jag kunde skriva allt jag tänker och känner, men det har alltid legat så mycket hemligetsmakeri över det jag syftar på så jag vågar faktiskt inte säga något... Undrar om det fortfarande är hemligt... Ha! Jag hatar när folk gör såhär i sina bloggar; skriver att det är något de inte kan berätta. Visst blir man nyfiken? Men denna gången finns det inget att berätta, och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Och i så fall är det faktiskt över. Är det bra? Men det stör mig lite att jag faktiskt var fullt beredd på att åka. Att det inte är jag som dissar, för jag sitter som den naiva tonårstjejen och väntar på killens godkännande. Men Nu slutar jag förvänta mig saker. Det är så jobbigt när det inte blir som man förväntat sig.

Jag har kul om någon undrar. Träffar bra människor och har en hund som stirrar på mig när jag skriver blogg. Humöret går fortfarande åt rätt håll. Jag är ändå stolt över mig på något sätt... Jag tog mig faktiskt igenom den värsta månaden i hela mitt liv. Och nu är det snart nytt år. Jag blir alltid så nostalgisk på nyår. Eller vänta... Jag är alltid nostalgisk. Jag tror faktiskt inte att nyår betyder så mycket för mig som för alla andra. Det är mest ett byte av kalender. Det där med ny start... Det känner jag att jag gör lite då och då oberoende av datum. Okej, nu har jag lyckats rata två av våra största högtider. Jag kan förbereda alla på att jag inte ser något speciellt med födelsedagar heller. Jag har ju alla förutsättningar att ändra religon! Jag visste väl det.

Nu anser jag att jag är på väg att vakna så jag ska göra ett telefonsamtal. God morgon

Då skriver jag på en svenskalektion igen.
Och jag skulle mycket väl kunna skriva om hur svårt jag har det och tycka synd om mig själv, men jag är så trött på att må dåligt.

Pappa ringde imorse för att muntra upp mig och det var helt klart en lyckad start på dagen, för visst är det bara fula personer som har tur här i livet. Sen har ju Kiruna haft varmast i Sverige över helgen så efter en smältning och frysning av all snö är det inte lätt att ta sig till skolan. Jag har aldrig skrattat hela vägen till skolan tidigare! Hahahaha men det gick inte att låta bli, för Emma bara gliiider fram. Eller bak. Det stämmer båda två. Jag insåg dessutom att jag kommer att dö glittrig. För det är helt omöjligt att få bort allt glitter jag fått över mig de senaste veckorna! Men ja... Jag klagar inte på en glittrigare vardag.

Helgen var... inte helt problemfri. Men jag har hört av från en massa personer jag inte hört ifrån på evigheter, vilket gjort det hela enklare. Och nu skriver Snyggjohn till mig? Hahaha Ledsen, men det litar jag inte på.
Jag har blivit påmind om saker... Hur oförusägbart livet är. Jag har så mycket att se fram emot.
Förövrigt har jag nu sovit i Froms säng, det tog ju bara ett år efter att jag först sa att jag skulle sova där. Men det var värt. Nu har vi vänt situationen, det är inte From jag kommer att sakna, det är sängen. Stackarn... Han sov tydligen inte alls bra. Jag förstår inte hur man kan låta bli i en så skön säng... Ha! Det var väl rätt åt honom också. Nä men helgen lyckades vända till något bra. Och snart är det verkligen lov. Jag ska hem!

Jag bara gråter. Tårarna tar slut då och då men de kommer tillbaka. From tvingas sluta. Jävla idiot. Jag vill slå honom, sparka honom, skrika åt honom, allt tills han säger att han stannar. Men det går inte. Jag vet att det inte var hans val, men jag kommer ta åt mig om han inte kämpar för att få stanna. Helvete! Tårarna kommer tillbaka.
Jag gråter inte för din skull, jag gråter för min egen. För det är jag som ska leva här utan dig.

Varför försvinner folk hela tiden? Varför försvinner From? Tänk om jag fortsatt hata honom, i så fall hade jag mått mycket bättre nu. Men jag hade gått miste om underbara tider med en underbar människa.  Egentligen vill jag att de ska ringa på nu, From, Jegor och Cv, och säga att allt var ett skämt. Då skulle jag gråta ännu mer, fast av lättnad. Sen skulle jag hata dem i flera sekunder. Och jag skulle vara så arg på dem för att ha dragit ett så osmakligt skämt. Kanske skulle jag lyckas vara sur i över en dag... Men sen skulle jag förlåta, säga till From att han aldrig får flytta.

Tänk allt vi gått igenom ändå. Efter att vi kommit på att vi inte alls hatar varandra hade vi något av den bästa relationen. Vi hade våra smeknamn och internskämt. Vi upplevde saker tillsammans och retades så som bara nära vänner kan göra. Vad ska jag göra nu när du inte rättar mina grammatiska talfel? När jag inte kan reta dig då jag får högre poäng än du i skolan? När du inte tar mina skor? När du inte ger mig rent sexistiska komplimanger? När du inte gör dina fula miner och din floskel - dans? När du inte ber om förlåtelse och en kram efter något löjligt låtsasbråk? När jag inte får höra dig spela piano mer? När vi aldrig mer kan slå ut resten av dansgolvet på fest?

Jag sa att innan vi går ut trean så skulle jag sova i din säng, för jag bara antog att vi skulle gå ett och ett halvt år till tillsammans. Man ska aldrig ta saker för givet. Men det var så lätt att räkna med att From alltid skulle finnas där.

Cv sa att han också skulle flytta om From flyttar, och då är det väl inga tvivel om att Jegor också flyttar. Jag går sönder mer och mer, för dessa människor är en så stor del av mitt liv. Så typiskt Cv att säga så, han bara gör som From hela tiden. Jag är så arg på att de låter mig gå igenom detta! Jag orkar inte mer. Jag vill inte förlora fler människor. Och tårarna kom tillbaka igen.

'Cause I talk to you like children, Though I don't know how I feel
But I know I'll do the right thing, If the right thing is revealed
Jag har börjat gå på tabletter igen. Migränen har suttit i en vecka nu och så plötsligt stog jag där på apoteket med räddningen endast 50 kr bort. Jag hatar att behöva ta värktabletter för att må bra. Men det är verkligen för mkt nu... Skolan är bland det värsta jag varit med om just nu samtidigt som dansföreställningen ska gå någorlunda bra. Och det är inte alla som mår bra nu. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga. Jag vet hur det känns när man vill gråta tills man inte känner mer, när man slutar bry sig om vad som händer, när man skulle göra vad som helst för att få vara någon annan för några sekunder. Men vad kan jag säga för att det ska bli bättre? Det ordnar sig? Det gör det ju, men det hjälper inte för tillfället. Jag känner mig så utmattad. Så obehövd...

Sometimes I wish I were an angel
Så pratade vi om hat idag. Om när det är bra och när det är dåligt. Jag vet vem jag vill hata egentligen. Men det går inte. Jag har nyligen lärt mig hata personer. En person hatar jag, det är den första jag någonsin hatat dessutom. Lite skönt är det att jag vet att jag kan. Man mår inte bra av att förlåta alla.
Men tro inte att Du har något med mitt humör att göra längre. Jaa vem vågar ta åt sig nu då?

Nevermore the victim
Let them say that we are not of their world
Tro det eller ej, men jag mår riktigt bra just nu. Jag vet att det fortfarande finns så mycket att leva för, det skulle jag aldrig tvivla på. De sista dagarna har verkligen fått mig att inse hur mycket det betyder med människor som kan göra en glad genom att bara finnas där. Och imorgon är det Timbuktu som gäller! På Flippens fördelsedag måste jag komma ihåg. Jag suger verkligen på att komma ihåg födelsedagar. Pulka i massor tycker jag. Ettorna visade sig vara pulkaproffs så på söndag kör vi! Vad finns det mer för kul? Jag har ny jacka. Svinigt kall men det är den värd. Jag har aldrig klagat så mycket på Kirunas klädutbud som den senaste veckan... Ett litet HM kan man väl ändå få hitta i en snödriva. Är det så mycket begärt?

Fighting the hours is all that remain
Tänkt på att halva gymnasietiden snart är över? Minnen går på högvarv. Hihu! Halva tiden kvar ändå, det kan hända såå mycket mer.

Oj vad jag är sugen på att lyssna på musik nu

Det första stycket i dagens blogg måste tillägnas en stor kärlek i mitt liv. För idag sitter jag här på svenskalektionen med svarta vinterskor på fötterna. Svarta vinterskor. Mina fantastiska, vackra, underbara Dr. Martens skor är sönder...  Det känns så tomt! Nu har vi en tyst minut

Och ännu en gång sitter jag vaken en kall natt i Kiruna.
Inatt vet jag faktiskt att det är kallt, för Emma hängde nyligen ut sitt blöta lakan utanför fönstret och det frös till is. Men vad botar kylan bättre än en banan? Jag säger då det, de är bra för allt. Just nu var den kanske inte jättebra för mig dock... Efter en mycket bra dag är jag helt fullproppad med mat. Herregud vad alla är bra. Ni är bra, vi är bra, du är bra, jag är bra!

Förövrigt är jag en hemsk människa och jag vet precis vad som väntar. Jag vet för inget händer som jag inte planerat.
Det kommer att gå långsamt och det kommer göra så ont. Jag kommer att behöva all min viljestyrka, och även om viljan avtar mitt i kommer jag att behöva fortsätta för att nå ett större mål. Kanske kommer jag gråta och skratta i ren förtvivlan under vägen?
HA! Det är inte värre än att strecha musklerna. Jag klarar detta.

Jag sover inte denna natt

Jag har haft otroligt kul i helgen och veckan har potential att bli minst lika kul. Ni lär inte hitta mig på klassråd imorgon