Klassikern

Lycksele! Här satt jag när jag skrev mitt tredje blogginlägg genom tiderna för ett halvår sen eller nåt. Att jag sitter här innebär att jag har överlevt en helg i skidbacken, och det utan större skador eller men. Det var en helg över all förväntan med andra ord, och det var så mysigt i stugan med kortspel och långa samtal. Härligt nog fortsätter lovet här hos Emma i några dagar till innan vi måste ta tag i vardagen i Kiruna igen.

Jag pratar aldeles för mycket... Detta var jag inte beredd på.

Okej, det var skönt med helg, men inget slår söndagsnatten! Vaknade runt fem inatt och hamnade mitt i den mest intressanta konversationen jag någonsin hört. Kungar, Harry Potter-figurer, magar, tankesätt och jag vet inte allt som var involverat. Så där ligger jag, nyvaken och kan inte göra annat än att skratta åt de jag "sover" med. Det var nämligen så att jag råkade somna i samma säng som Dikke och Alexander som båda två hade gått upp runt 18.00 samma dag, de var med andra ord inte lika beredda på att sova som jag. Det var mer vattenkrig och apor som gällde... Kan inte påstå att jag var ens hälften så aktiv som dem, men det var underhållande.

"Fantomens häst fast utan hästen"
"... Fantomen?"
"JA!"

If you wanna get out alive...
Att jag har svårt för att börja lita på någon har vi kommit fram till för länge sedan. Just nu tror jag att det är något bra. Det finns mycket svårigheter med det vi håller på med. Håller vi ens på med något?

Lektion efter lektion passerar och jag uppfattar inget. Jag som har så höga krav och mål bara litar blint på att allt ordnar sig och att jag kommer in på den utbildning jag vill senare. Fast så är frågan som vanligt vad jag vill egentligen. Jag försöker verkligen komma på svaret denhär gången - bläddrar igenom högskolehemsidor och läser artiklar om utbildningar. Sen inser jag att jag kanske inte alls vill läsa vidare direkt efter gymnasiet, och inte långt därefter inser jag att det är över ett år kvar innan gymnasiet är slut. Suck. Jag tänker antingen för mycket eller för lite.

Men jag har checkpoints (se Kim dra onödiga paralleller till dataspel) utplacerade på vägen till framtiden. Inte så att jag kan dö och komma tillbaka till den senaste speciella tidpunkten, men de fungerar som bra delmål innan sommaren - delmål som innebär roliga avbrott i vardagen. Och tiden går fort när man har roligt har jag hört. Men då blir nästa fråga: Vill vi att sista terminen i tvåan ska ta slut så fort?

Rymd är verkligen en underhållande livsstil, det har varit bra dagar här uppe hittills.

Utmattad och förvirrad då känslorna inte får fokusera

Jag känner mig ganska borttappad i kändisvärlden. Klev på planet upp till Kiruna utan någon större tanke på mina medpassagerare. Efter ett tag hamnade jag bredvid en trevlig kvinna som log när jag satte mig ner och sa:
"Mycket kändisar på planet idag, visst är det?"

Jag: Jasså? Ja, melodifestivalen är ju idag
Kvinnan: Ja! Såg du inte Danny?

Jag: (Hum... Jag vet att han är blond) Jo, jag kan ha passerat honom tidigare på flygplatsen...

Kvinnan: Ser du inte han som står där framme? Visst var han med i Idol?

Jag: (Var det en kille som vann i år, eller vem av alla tusen Idolkändisar syftar hon på?) Det är fullt möjligt, jag har inte så stor koll på sådant.

Kvinnan: Och sen var det en till, det är ju de som bildade band nyligen

Jag: (Hurra! Jag kan detta, de heter något på tre bokstäver) Ja men det stämmer!

Kvinnan: De ska tydligen uppträda i Gällivare

Jag: (Herregud vad besvikna de kommer bli) Vad spännande!

Okej, jag ljög, det var inte det minsta spännande. Viktoria berättade senare att hon hört Danny svära, dessutom satt pojkidolerna inte jämte varandra på planet (Fort! Ring Aftonbladet, vi har förstasidesnyheter!) Jag måste säga att jag förundras lite över människor som kan namn och personlig information om personer de aldrig träffat, medan jag själv har svårt att minnas namn på folk jag nyligen lärt känna.

Men så hamnade jag i Kiruna tillslut ändå. Som vanligt var det inte lätt att lämna Jönköping, det är nästan så att det blir svårare efter varje lov. Har hört att det är tvärt om för alla andra... Men så fort jag köpt mat och börjat med vardagssysslorna kommer livet i Jönköping kännas som en helt annan värld igen.

Det var inte länge sen jag vinkade av en kompis som gick iväg med ett leende pågrund av ett spontan-sms. Det var så kul att se hur enkel lyckan är egentligen, hur ett litet sms som bara visade att någon tänkte på henne kunde rädda en dag. Och inte ens en timme senare fick jag själv känna av den känslan. Jag älskar faktiskt sms! Och ja, jag är fullt medveten om hur mycket jag hatade sms i november, men det hade ju sina egna orsaker. Mm... En spontanhandling är en av få saker vi inte kan påverka själva, så det måste vara något av det bästa vi kan få.

Så bra att jag har fler att lämna. Man skulle kunna vända tankesätt nu och säga att jag lär känna många nya människor på de platser jag besöker. Men se bitterheten ta över: Jag lär inte känna nya människor, jag träffar bara fler personer som jag måste åka ifrån. Det spelar ingen roll var jag möter dem, jag stannar aldrig på ett och samma ställe ändå, så självklart måste jag lämna dem. Jag borde kanske vara van. "Du får ju skylla dig själv", sa en av mina äldsta vänner första gången jag klagade. Det var inte allvarligt menat, men så sant. För det är ju inte så att jag planerar att slå mig ner någon stans när gymnasietiden är över, nej jag vill iväg. Samtidigt som jag inte vill lämna någon. För jag mår som bäst när jag är fri att lämna en plats och kunna anpassa mig till en annan? För att jag trivs med att vara omöjlig att greppa? Jag är fortfarande ung - hörde att man ska göra så mycket man kan då. För annars finns risken att man missar något, ångrar något. Ånger är en av de saker som långsamt förgör allt i sin väg - något jag inte tänker leva med.

Så jag har fastnat i en livsstil som innebär att jag ältar i konstant saknad och ständiga separationer. För det är detta jag har valt, och jag är inte beredd att stanna upp. Jag har trots allt ingen aning om vad som skulle hända om jag blev kvar på en speciell plats.

Sen finns det en kategori människor man inte ska sakna, men vem finns där för att hindra mina tankar?

En dag med växlande solsken och 7 plusgrader. Hade tänkt göra det mesta av denna dag och inte ägna en tanke åt att jag ska lämna alla jag umgås med snart. För även denna dag ser ut att bli fantastiskt! Ha det bra

Vad kan man säga? Oj?
Jag visste det antagligen hela tiden, men den där förnekelsen jag lever i är jävligt effektiv.

Saknad är något speciellt... Det går inte en sekund utan att jag känner av den, och den kan göra så ont. Men den dagen saknaden försvinner kommer jag bli rädd.
Det var inte alls en bra idé att prata med From, plötsligt såg jag tydligt vad det var som saknades i Kiruna nu det sista. En mindre rolig insikt eftersom han fortfarande kommer vara borta när jag kommer upp igen.

Men en vecka kvar här! Bara till att göra det bästa av den. Tänker somna till någon välbekant film och sen vakna tidigt imorgon och titta på en annan. Har verkligen varit uppe tidigt varje dag under lovet, vilket är ganska skönt för man får mycket gjort. Tänker ta det lite lugnt imorgon dock, ska få god mat och träffa teatermänniskor. Får se vad som blir av resten av veckan.

Eller... Oj. Kolla vad som händer när man använder msn, då blev det mycket att göra under veckan i alla fall.
Härligt!

Vilken fantastisk fredag! Gårdagen började med att jag och världens bästa pappa rotade igenom papperssamlingen och sen fick han mina resecheckar sålda. Några tusen extra är aldrig helt fel och han såg mina intjänade pengar som en anledning för honom att festa... Logiken finns helt klart där. Så vi skiljdes åt.

Men festa är aldrig fel och turligt nog var det fest hos Juvlia på kvällen. Gick dit tidigare för att mysa med flickan i fråga och Metal-Daniel (som är anledningen till att jag lyssnar igenom Soilwork igen). Tyvärr gick han ganska snabbt så jag fick inte prata mer musik under kvällen. Men det var inte svårt att underhålla sig ändå, det var verkligen grymt kul! Lärde mig en massa vettiga saker dessutom.
How much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood? A woodchuck would chuck as much wood as a woodchuck could chuck if a woodchuck could chuck wood.
Pratade en massa med folk jag inte träffat innan och folk jag inte sett på evigheter. Tro det eller ej, jag hade faktiskt riktigt seriösa diskussioner mellan yogaställningarna och godisgömmandet.
Men jag hamnade hos mor efter att ha sovit några timmar i Juvlias soffa nu på morgonen och ikväll ska jag ut och äta med familjen.

Fick klarhet om en massa igår, så nu har jag inga större frågor förutom om när matten ska bli gjord. Har dessutom pratat med mina medrymdare och de har det bra de också. Sådana här perioder brukar inte hålla i sig så länge, och tur är väl det för så kul är det faktiskt inte med en problemfri vardag. Men omväxling förnöjer. Och vänta bara, snart har jag hittat något att klaga på igen.

Ibland krävs det bara en ny dag, insikt om sina egna humörsvängningar och en kompis som är beredd på att stanna kvar i stan för att hjälpa till med att tvätta för att livet ska se ljusare ut. Igår kändes det verkligen som att världen var emot mig, så jag tänker inte ta tillbaka vad jag kände då. Och angående igår så råkade jag fatta ett beslut... Eller beslut kan man kanske inte kalla det, jag gjorde min egen tolkning. Hmm... Jag kunde helt enkelt inte godta ett "kanske". Kanske är nämligen inget svar, det är ett "Vänta lite, jag har inte bästämt om jag ska acceptera dig än". Och det är just det, jag är inte beredd på att vänta på ett accepterande.

Men idag är en bra dag att inte klaga. Enda anledningen till att jag är fast vid datorn nu och inte på väg ut i det hemska vädret för att gå på stan är att hunden bestämde sig för att sova på mitt ben, och visst är han hemsk, men otroligt söt så han får ligga kvar. Ett tag i alla fall...
Jag har egentligen inget att skriva.
Men kul...
Har jag sagt att jag har lätt för att bli rastlös?
Nä, hunden måste bort.

"Men Kim, du kan inte vända bort huvudet när jag kastar något på dig, du är ju dum om du inte tar emot. Eller... Är det du som är dum som inte fångar, eller är det jag som kastar något på dig som är dum?"
"Det är jag som är dum som inte fångar"

Den senaste månaden har inte varit den bästa. Känner hur huvudvärken blir tyngre för varje dag och jag kan verkligen inte göra något för att få det att bli bättre. Besvikelsen har blivit en del av vardagen och musiken spelas på högsta volym.

Ibland blir jag arg på mig själv för att jag så ofta tänker negativt om mamma... Men så pratar jag med de som växt upp med mig och sett min och mammas relation från start och inser att jag kanske borde vara ännu mer besviken på henne... Jag vet inte. Att det gör ont att älska någon som fortsätter göra en besviken känns som något jag borde vara van vid nu.
Det är inte meningen... Jag vill verkligen inte vara ledsen nu, jag vill inte vara deprimerad och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.

Men vad spelar det för roll vad jag vill egentligen? Det gör ingen skillnad. Det är bara att ta ett djupt andetag och ta sig igenom allt. Från alla håll är det någon som kastar på mig och det är min uppgift att fånga, annars är det mig själv jag blir besviken på.

Konstigt egentligen... Innan jag flyttade reagerade mina vänner så fort jag inte log, så fort jag inte skrattade varannan sekund undrade de om det var något som var fel. Det är inte jag längre. Jag är inte den som alltid hittar det positiva i situationen, så vem är jag nu?

Men tacksamheten finns där, tacksamheten över att äntligen vara hemma. Jag kan inte hantera sådant här när jag är i Kiruna, för där är det så mycket annat att fokusera på, där ska man vara glad. Här har jag träffat många gamla vänner och det är lika kul varje gång, den glädjen är äkta - tro inget annat. Det är först när jag blir ensam som jag mår sämre, och det är ingens fel direkt. Det är något jag kommer att hantera. Så nu ska jag fokusera på de kommande dagarna. Har redan hunnit med bio, hockeymatch, friterade pommes och shopping, så nu är det fika, fest och middag som väntar. En värd vecka kan man helt klart säga. Så varför klaga?

En dröm jag drömt förut. Om jag hade drömt detta för ett halvår sen hade jag blivit lycklig, sen besviken och ledsen. Men inte nu, jag var bara likgiltig när jag vaknade. Så skönt! Ett lååångt, jättejobbigt kapitel i mitt liv är helt avslutat och bortglömt. Jag kan prata om det nu, kan prata om honom nu, utan att beröras det minsta. Men jag behöver ju inte prata om något åt det hållet, det är helt onödigt att prata om. Så här sätter vi punkt.

Var klarvaken när jag vaknade halv åtta för ovanlighetens skull. Det var praktiskt eftersom jag hade matteprov och teateruppvisning under dagen och inte övat på något av det. Men teatern var värd - Wilmer välte en kuliss och vi kunde inga repliker men det var otroligt kul och mer lyckat än jag hade räknat med. Förlorade tre poäng på matteprovet för att jag missat en genomgång nu i fredags men det var bara första provet ändå. Jag ser ingen mening med att ligga på topp just nu ändå. Mitt största mål i livet just nu är att vara hemma på lördag kväll och då gör inga prov någon skillnad. Medan vi ändå pratar om skolan kan jag påpeka att jag ligger på topp på idrottsfronten just nu! Sånt gör mig glad.
Så nu sitter jag här medan Fredrikke biter av mig vänstra örat och lyssnar på Emmas variation av "musik" och Jegor tar kort. Det är mys. Vad ska vi göra inatt?

Åkte till Örebro i helgen för att gå på Grön Ungdoms riksårsmöte utan några större förväntningar, jag har trots allt inte varit aktiv sen förra året. Men jag tog flyget ner med Nalle (Yes, vi tog ett inrikesflyg som sponsrades av GU - och har inga skuldkänslor). Och vi äger på att flyga! Resan som skulle tagit sex timmar tog tolv då vi inte fick åka med planet pga. att en i kabinpersonalen var sjuk. Så i och med att SAS var tvungna att ersätta fick vi 500 euro och alla resor gratis den dagen - inte helt fel med tanke på att vi inte betalade något för resan ändå. Lite kul. Ville mest skryta om vår fantastiska tur faktiskt

Men okej, vi kommer tillsist till Örebro, tre timmar sent och det är bara ett möte kvar den dagen. Och när vi väl är där lyckas jag bli sjuk! Tidernas illamående och jag kan knappt gå upprätt. Så först runt elva någon gång hämtar Sara och Nalle mig så att vi kunde gå runt och hälsa på folk.

Kan garantera att alla i GU är roliga att umgås med! Det var en otroligt kul kväll och vi mötte en massa nya människor innan vi gick och lade oss. Eftersom vi hade ett hektiskt schema fick vi inte sova mycket men vi var pigga och glada klockan sju och lördagen var inte det minsta svår att ta sig igenom. Vi gick lite på stan med några av dem vi träffat kvällen innan och så gjorde vi allt det där vi egentligen kommit dit för att göra; Rösta, diskutera, gå på föreläsningar, komma med ändringar och förslag till motioner/propositioner och äta. Fest på kvällen men vi gick upp ganska tidigt med några andra och satt och diskuterade och bara umgicks under natten. Sen var det bara att hålla sig vaken och rösta lite mer under söndagen.

Det politiska intresset väcktes till max under denna helg! Och det var så många otroligt roliga människor där som jag hoppas få se mycket mer av. Sen fick jag mitt avbrott från Kiruna också, det är alltid trevligt med miljöombyte. Den som får för sig att diskutera kvotering med mig under de närmsta månaderna kan dock bespara sig mödan och gå och hänga sig. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så arg under en politisk diskussion! Efter den röstningen såg jag alla som röstade emot vad jag tyckte som mina personliga fiender, och det kanske inte var det bästa då 130 pers knappast kan tycka lika dant som jag i varenda fråga. Men det gick över och var en grym erfarenhet. Åh! Jag blir helt lycklig bara av att tänka på helgen. Precis vad jag behövde.

Nu behöver jag plugga. Eller slå upp matteboken i alla fall. Och läsa in repliker kanske... Eller helt enkelt sluta ändra i texten. Nu slutar jag skriva

Jag gillar Kiruna. Det är kallt, blåsigt, långt bort från resten av världen och något segt - ändå gillar jag Kiruna. Men nu vill jag hem. Den hemlängtan som jag känner nu har jag inte känt sen förra året. Jag saknar precis alla hemma och precis allt som har med min stad att göra. Farligt nog ska jag till Örebro i helgen. Det är inte alls så svårt att ta en buss från Stockholm ner till Jönköping istället för den till Örebro. På fullt allvar nu - om Nalle inte håller i mig kommer jag aldrig ta mig till årsmötet, jag kommer ta mig längre söder ut. Det är inte överdrivet motiverande att jag bara åker tillbaka till Kiruna på söndag för att göra matteprov och teateruppvisning. Men sista veckan ska jag nog klara. På lördag eftermiddag nästa vecka kommer jag vara hemma.

Som tur är innehåller Kiruna människor som håller mig kvar. Om jag inte visste att de från klassen också kommer vara här uppe hade jag aldrig stannat här.
Känner att jag har varit trött och sur det sista just eftersom jag inte riktigt vill vara här, och jag har väldigt dåligt samvete för det. De andra borde inte behöva stå ut med att jag beter mig så. Jag får hoppas att helgen hjälper mig ladda om inför nästa vecka så att jag kan vara pigg och glad innan jag får åka hem.

Ser fram emot ikväll och hela helgen, glad Alla Hjärtans Dag!

Jag måste gå till skolan efter skoltid för att öva på ett teaterstycke som måste visas upp nästa vecka.
Jag måste skriva en presentation till engelskan imorgon och måste dessutom plugga till förhöret.
Jag måste gå på alla kommande lektioner om jag vill ta mig någon vart i livet.
Jag måste städa, tvätta och diska.
Jag måste skriva någon samhälls-sak som jag inte förstår
Jag måste engagera mig mer i GU och representera dem ett tag på alla hjärtans dag
Jag måste hålla energin uppe!

Plötsligt blir det inte alls mycket fritid över. Men jag tar den tiden jag får till att slappna av och umgås utan att behöva göra något. Skönt i alla fall att jag har avsatt eftermiddagen på alla hjärtans dag till att inte göra något krävande (NEEEEJ! Kom precis på att jag måste packa om jag ska åka till Örebro på fredag morgon). Men packning är överskattat, jag måste (jag menar inte måste på ett dåligt sätt här) få umgås med mina vänner och äta middag - det är trots allt alla hjärtans dag.
 Alla hjärtans dag... När jag bodde hemma fick jag och systra mi alltid choklad och ett gulligt kort av mamma denna dag - förövrigt påminde bara dagen om hur lite jag hade pojkvän. Förra året fick jag min första alla hjärtans dag-present av någon som inte var min mamma. Det var riktigt kul faktiskt, men dagen påminner fortfarande om pojkvännsbrist. Får göra något kul av saken i alla fall tänkte vi och bestämde oss för att slå på stort och laga middag. Emma är dock inte singel i år... (Emma har gjort min dag idag bara för att hon inte är singel. Hahaha, jag myser av tanken) Men jag känner ändå att jag inte har något emot alla hjärtans dag, man kan inte vara helt bitter när allt är så gulligt.

Pappa har hela mitt liv sagt att "det finns inga måsten, du har alltid ett val". Det är ju tur att han inte läser min blogg i alla fall, han skulle vända sig i sin grav om han vore död. Men han har rätt. Jag kan välja att avstå från allt, det förstår väl jag också. Så jag får skylla mig själv helt enkelt. Just därför tänker jag bevisa att jag klarar allt jag påbörjat.

Jag mindes igår. Rörde mig, och mindes varför jag gjorde det. Varför jag älskar dansen. När hela kroppen andas, när jag slutar vara olika kroppsdelar utan bara en rörelse, en del av musiken. Ett sorts tillägg bara kanske, ett tillägg till musik och känsla. Det är den känslan som får mig att fortsätta.

Detta har varit tidernas mest produktiva vecka hittills. Måndagen och tisdagen ägnades åt fysik och matte. Jag råkade vara ute och gå för mig själv i ca fem minuter och hann komma fram till att jag ska ha mvg i minst hälften av alla kurser jag avslutar i år. Så nu kämpar jag för det. Hade visserligen en paus från extremplugg igår. Det var inte det bästa kan jag erkänna för jag sa allt för mycket jag inte var medveten om. Råkade avslöja att jag vill gråta varje gång jag ser Dan och blev mobbad för det i ett antal timmar. Men ja... Det finns en vettig anledning och historia bakom detta avslöjande men det är ganska ointressant. Bara ingen frågar Dikke om varför jag blir tårögd när jag ser Dan, för hon har en massa felaktig information! Hon frågade nämligen när jag var halvdöd igår natt så jag gav henne inga vettiga svar. Hahaha, det blev inte bättre av att Simon smälte in i rummet.

Jag längtar så efter sommaren! Det ska bli så skönt att resa iväg till varmare länder. Resa iväg över huvudtaget... Alla åker nu. Hör om resor till London, Frankrike, Mauritius, Egypten och Kanarieöarna från alla möjliga håll. Själv hade jag tänkt resa till Jönköping över mitt lov, och får väl nöja mig med det. Jag ändrar mig - Är riktigt nöjd med det faktiskt. Det är inte långt kvar nu förresten. Nästa helg ska jag till Örebro och låtsas vara politiskt aktiv och helgen efter det åker jag hem! Det är alltså bara denna helg jag har kvar i Kiruna.

Cv kom precis in i rummet och var osmidigast på att låna kakao. Ska väl snart gå och äta tårta med alla som samlats i Flippen och Olgas lägenhet. Är inte på mitt mest socialiserande humör, men det kan de övriga antagligen överleva. Ska se på film och vara riktigt slapp resten av kvällen, det är värt att se fram emot.

Jag lever i totalförnekelse just nu - inför mig själv. Det är ganska ovärt att leva i självförnekelse när man själv vet om det, men jag kan.

Jag har alltid varit nöjd med mitt liv, skulle inte få för mig att ångra något. Men det finns delar jag aldrig vill uppleva igen. Så nu måste jag skärpa mig, det är bättre att leva i fantasin ibland än att ta itu med verkligheten. Och vem kan ta itu med mina känslor egentligen?

Därför självförnekelsen

Hjälp.

Jag har lärt mig läxan i alla fall. Sitter på engelskan, läskigt trött och förkyld. Kunde inte sova igår natt heller. Eller... Nu vill jag bara klaga igen. Jag försökte inte ens sova. Jag får aldrig mer ladda ner så mycket musik under samma kväll! Två album Anberlin, två Killswitch Engage, två Placebo, ett Lifehouse och ett Sonic Syndicate. Jag kunde inte sluta lyssna, det måste ligga någon psykisk störning bakom att jag inte kan avbryta mitt i en låt jag gillar. Fem och en halv timme tog det att lyssna igenom allt jag laddat ner i alla fall. Jag började halv ett. Fick mycket gjort i alla fall. Gömde Dikkes skrämmande bebis, lagade min jacka, städade och diskade. Lärde mig samtidigt att Killswitch misslyckades totalt med sitt första album, Lifehouse är klart lyssningsbart trots att jag hittade dem på Emmas iPod, Placebo är perfekta att städa till, Sonic Syndicate funkar alltid och Anberlin har aldrig gjort en dålig låt.

Natten är trots allt enda tiden på dygnet man har tid att ta hand om viktiga saker, annars befinner man sig överallt och ingenstans med massa folk. Igår lyckades vi visserligen kombinera kladdkaka med en trevlig tid i tvättstugan, Emma, Dikke, Nalle, Jegor och jag. Jo, det är precis det vi gör här i Kiruna - hänger i tvättstugan under tisdagskvällarna. Hade tänkt ordna andra viktiga saker under veckan också. Planerar en Cruel Intensions-kväll med Tone och en större middag i helg. Får se vad man hinner med mer. Jag hade tänkt ta tid åt att vara sjuk någon gång också, men tiden räcker sällan till.

Jag känner mig så... Lugn. Förrförra veckan sprang jag runt som en galning utan att hämta andan en sekund. Förra veckan var jag istället irriterad på alla som betedde sig så och gjorde inget jag inte var tvungen till. Nu börjar det jämna ut sig. Jag är bara lugn. Flummig, men lugn samtidigt.

Snabbgenomgång av mitt liv

Hur går det med skolan?

Jo tack, bara bra

Och fritidsaktiviteterna?

Aldrig gått bättre

Det sociala livet?

Helt underbart

Fysiska hälsan då?

Jodå, börjar nå mina mål

... Psykiska?

Förutom att jag för dialog med mig själv i min blogg - ganska lugnt

Kärleken?

...

Jag vägrar sakna kärlek, om jag skulle göra det kan jag ändå mysa med Emma och Jegor, för de söta människorna sprider kärlek så det räcker och blir över för hela världen.

Det jobbiga är att jag verkligen inte vill vara här just nu. Jag hatar att längta bort, man missar så mycket då. Men jag kan inte låta bli. Jag vill vara på så många ställen förutom Kiruna just nu. Inte för att det hänt något eller att jag tröttnat... Jag har bara haft så många nostalgitrippar det sista ("nää Kim, menar du allvar? Igen? Så ovanlig..."). Igår hade jag gjort allt för att få äta pizza och spela tv-spel med pappa. Jag ville gå på stan med mina gamla klasskompisar. Jag saknade människor jag inte vill sakna... Jag orkar verkligen inte! Det tar så mycket energi, och jag trivs ändå här. Jag förstår inte varför jag ska känna såhär.

I vilket fall blev jag två par skor och en kofta rikare över helgen. Och inte alls mycket fattigare om man tänker i pengar! Rea funkar i Kiruna också, tro det eller ej. Idag var det sex timmar drama som gällde och sen en och en halv timma dans. Teatern var riktigt kul, men det mesta blir ju så när det är rätt sällskap, dansen var minst lika underbar. Har laddat ner alla album jag saknade under tiden jag suttit här hos Emma och som vanligt utnyttjat internet. Så jag kan somna till helt nya låtar, det är aldrig helt fel. Livet är underbart och ändå hittar jag saker att klaga på, ändå orkar jag längta efter något annat. Kommer jag aldrig bli nöjd?

Jag är alldeles för kort för mitt eget bästa! Jag och Emma fick erbjudandet att visa upp två bröllopsklänningar med tillbehör på en modevisning nu i veckan. Det är inget man tackar nej till. Det roliga är bara att jag är 15 cm för kort för kläderna. Det hela slutade med att Emma får gå i kjolarna medan jag får gå i designerunderkläder. En vända får jag ta med hela klänningen som hör till underkläderna. Men det är charmiga kläder i alla fall. Inget jag skulle ha på mig till vardags, men det ser nog bra ut på en modevisning.

Nu sitter Emma och flirtar med stackars Niklas som inte förstått att hon är upptagen än. Men jag klagar inte, han är trevlig att umgås med och det är Joel och Ralf också.
Jag har inte kunnat sluta tänka på mat på hela kvällen... Nu äter jag

From yourself you can't run away

... Men jag försöker. Jag behöver verkligen inte detta