Jag
Mitt namn är Kim Katarina Stendahl. Jag fyllde 18 i sommras och bor fram tills studenten både i Jönköping och Kiruna. Jag minns nästan alltid vad jag drömt men minnet sviktar vid namn och ansikten. Älskar sagor och är fruktansvärt människoberoende, men klarar inte av de som tror att de är bättre än någon annan. Anser att självmord är fegt och kan utan svårigheter bli rörd till tårar av de som kämpar vidare oavsett vad som händer. Politiken är grön eftersom miljön är bland det viktigaste vi har och vi måste börja sköta om den bättre genast. Och så det jag alltid kommer bli retad för: Jag är livrädd för ugnar och smält smör är bland det obehagligaste som finns.
Detta är några av de egenskaper som gör mig till mig, och det har varit på detta viset långt innan jag hamnade i ett förhållande. Och vet ni? Jag är fortfarande samma person, en egen individ. Tro det eller ej, jag är inte bara ena halvan av ett par.
Det är i alla fall enkelt att se vilka som är mina vänner, vilka som slutat vara det och vilka som inte ens har potential. De som vet att jag är jag är de jag håller mig till. Enkel matte.
Julgran som hoppar hopprep!
Det är trots allt mysigt att sitta och äta ihop med den lilla familjen, med en morbror som försöker smyga i nubbar i min hederliga sockerdricka och en lillasyster som smilar och tindrar. Framför tvn kl tre är det alltid någon som kommenterar att shackrutefärgen är det bästa, någon som påpekar att hackspetten är jobbig och någon som undrar om den sista delen i Lady och Luffsen alltid har varit med (jag lovar, varje år). Även Otto var med och förundrades över leksakerna som gick av sig själva på tvn, men renarna skällde han på och sen somnade han lagom till Kalle Anka.
Inte en misslyckad julklapp heller, alla fick vad de ville ha och hurrade varja gång någon öppnade ett paket.
Hunden har spytt, mormor har druckit, mamma har en hjärncell på huvudet, Monmon har huvudet i en chokladask, tomten har gett Otto en bok och Johnny förundras över snappsglas.
Men så sitter jag här med ett presentsnöre om håret och inser att julen inte är slut än. Vi har lite fritid nu innan Karl-Bertil och sen blir det mer att äta, Hancock och familjespel.
God Jul
Något som är en bra rubrik
Jag mår bra
Något som upptar mina tankar:
Jag ska äntligen hem på fredag!
Något tänkvärt:
Rutiden är krökt kring en kropp som har massa. I ett svart hål är rumtiden oändligt krökt
Något poetiskt:
Runt, det går runt, det går runt
Och klänningens tyg är så tunt
Något som är humor:
Newton, Einstein och Tannerdal tillhör samma grupp
Något som sammanfattar:
Jag är rymdskadad och måste hem
Ja men nu har jag väl uppfyllt alla kriterier för ett bra blogginlägg.
Jag är nöjd
För jag vet vad som väntar
Det är december, den tredje till och med. För mig har det alltid känts lättare att komma ihåg datum i december med tanke på julkalender och liknande. Att jag kommer ihåg datum betyder alltså att det snart är jul. Det hade varit en skrämmande tanke om det inte var så att jag köpt alla julklappar i november (och nej, jag kommer aldrig sluta skryta om det), för det enda skrämmande med julen är egentligen stressen.
Och just det ja. Valet. Vi pratade lite snabbt om skilda föräldrar över lunch idag. Jag har aldrig haft något emot att mina föräldrar är särbos, jag minns att jag inte alls blev ledsen när de gjorde slut. Men julafton innebär ett val mellan föräldrar. Vem vill jag fira jul hos? I år gjorde jag det lätt för mig - Jag jobbar på julafton. Kanske är det därför jag ser fram emot denna julafton mer än någonsin tidigare. I år behöver jag inte göra något val. Jag vaknar hos en förälder, jobbar och lägger mig hos en annan förälder. Så som det alltid varit förutom att det jobbiga emellan försvinner.
Jag mår bättre nu än vad jag gjorde sist jag skrev. Anledningen åkte iväg i söndags men jag lever fortfarande på lyckoruset jag upplevde förra veckan. Alla goda ting har kanske ett slut, men känslan håller i sig! Lussekatter och skräckfilmer hjälper visserligen också till.
Det känns inte längre skrämmande att tänka på framtiden. Jag vet vart jag ska och jag längtar, jag längtar efter en tillvaro utan val mellan föräldrar eller städer. När allt jag vill ha finns där jag är. Jag vet att det kan bli så. Och jag kommer att se till att det blir så.
Även en Kim behöver stabilitet.
En skugga utan namn
Jag har tänkt mycket på Vivvi det sista. Jag gråter aldrig när det händer. Tankarna på vår tid tillsammans framkallar snarare leenden och skratt. Men så händer det att jag vill prata med henne och plötsligt ersätts minnena av verkligheten. Jag får aldrig prata med henne igen. Det är då tårarna kommer. När jag tänker på den vackra begravningen och hör ekon av mina vänners snyftningar och tårar. När jag tänker på den där varma dagen i Grekland när jag fick ett sms hemmifrån. När jag tänker på samtalet till Sanna. Jag hör fortfarande orden hon snyftade fram när hon svarade. "Det är sant, Kim jag vet inte vad jag ska göra!"
Jag gråter aldrig när jag tänker på Vivvi.
Jag gråter när jag tänker på tiden utan henne.
Därför vet jag att hon inte är orsaken till min förföljare, även om hon dykt upp i tankarna så mycket. Vivvi orsakar inte sorg.
Så varför finns sorgen där när jag inte känner mig sorgsen?
Kanske är detta bara en period som är bra för mig. Man måste trots allt komma i kontakt med det dåliga för att kunna njuta av det som är bra.
Och imorgon är allting bra.
Det var bara vi i regnet
Någon som stöttat mig och aldrig sviktat
En vän som var jag
När jag vände ryggen till och började gå förstod jag inte att det kunde göra så ont. Jag hoppas bara att vi förenas igen, så som vi alltid gjort. Men när?
När får jag dansa igen?
När flickan i mig tar över
Barbie as the Island Princess spelar i bakgrunden. Jag är tyvärr oförmögen att hålla mig borta från den, det är ju en påfågel som pratar med en tvättbjörn och provar smycken.
Dikke som inte är lika intresserad av Barbiefilmer ligger här bredvid och sover djupt. Hon roar mig ganska rejält då hon rycker till av mobilen. Det finns ingen som är så underhållande nyvaken som Dikke.
Mycket har hunnit hända sen sist jag skrev (jösses vilket fult ord). Fick uppleva när en vän blev singel igen i veckan. Hon förtjänar verkligen bättre, men hon klarar sig, hon bara är sån.
Vi har även haft besök i form av Max som gjorde sig alldeles för hemmastad hos mig. Inte något jag vill tänka mer på. Men jag har gjort en riktigt lyckad måltid. Det är inte varje dag! Hela helgen har jag förövrigt levt på choklad i form av muffins och Marabou, och hela veckan har jag levt på dans. Och imorgon! Vet ni vad som händer imorgon!? Då ska jag till Luleå med Emma. Och vet ni vad vi ska göra där? Prova balklänningar i massor! Äntligen! Jag blir så fruktansvärt flickig när det kommer till balen, det kan inte hjälpas.
Imorgon är det dessutom bara en vecka kvar tills Björn kommer till Kiruna. Jag har nog aldrig längtat så mycket. Det kommer bli underbart.
Nu är Barbie i fängelse och jag måste ju se hur hon tar sig ur denna hemska situation så att hon kan gifta sig med prinsen.
Här var det färg!
Men solen lyser och snön ligger vit, Obama vann och det är maskerad på fredag! Dagarna i Kiruna har faktiskt börjat riktigt bra, och det ser ut att fortsätta så.
Jag hade faktiskt något riktigt djupt och fint att skriva sist jag tänkte på att blogga, men det var väl dömt att misslyckas - Jag minns ingenting.
Med långkalsonger, raggsockar, vantar och en tjock, röd jacka klarar man allt
Gammalt pånytt
Kommer tröttna på detta snart också, så det ska väl fixas till lite. Men inte idag.
3e maj - 3e november
Idag är det sex månader! Ett halvår med den jag älskar. 184 dagar tillsammans med den person som älskar mig trots alla mina brister. Och idag får jag inte träffa honom...
Igår lämnade jag Jönköping som så många gånger tidigare. Man vänjer sig aldrig vid att behöva lämna någon så, det blir bara svårare för varje gång. Men det är trots allt sista året här uppe nu, sen kan vi vara tillsammans hur mycket vi vill. Och det bästa av allt är att han kommer upp snart! Det är inte ens tre veckor kvar. Jag längtar så
De senaste två veckorna har varit bland de bästa någonsin. Synd bara att tiden som vanligt inte räckte till.
Trasig
Kiruna är helt snett verkligen. Är det närmst till statoil eller düben-konsum? Kommer vi verkligen rätt om vi går rakt mot målet? Dessutom har staden inte förstått att det är höst nu. Snön knarrade under våra fötter när vi gick till skolan nu veckan. Kalla kirunabor och rymdare drar sig till varandra för att slippa kylan och inget är långtråkigt när så många vilsna ungdomar är tillsammans.
Även om det händer så mycket växer huvudvärken för varje dag och jag börjar känna mig maktlös mot den. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag hoppas att det går över snart. Kanske försvinner det när jag är hemma igen. När jag får krama den jag älskar tills jag somnar i hans armar. När jag får vakna i samma ställning och leende konstatera att det inte var en dröm. Då mår jag säkert bra igen.
Idag njuter jag av vad livet har att erbjuda när han är så långt borta. Jag har ett helt fantastiskt liv. Just nu dansar Jegor och Emma vid spisen i väntan på att maten ska bli klar. Det luktar syndigt gott! Det är detta som gör en ultimat myskväll.
Men huvudvärken påminner mig om att något saknas.
Tillbaka
Kiruna. Den kalla och hårda verkligen skulle jag vilja säga. Och Jönköping är drömmen. I en vecka fick jag leva drömlivet i alla fall, idag är jag vaken.
Denna fantastiska stad i norr väckte mig med snö och kyla, men ändå inte så att man fryser (jo, jag fryser hela tiden och har gärna vantar + halsduk inomhus, men jag menar på ett lite djupare och mer bildligt sätt). För det finns så många som sprider värme! Jag knarkar människor, och skulle inte klara en sekund utan de vänner jag har, därför är de det viktigaste i Kiruna och mer. En vardag utan rymdare och diskussioner om porrstjärnor (eller...?) skulle inte vara mitt liv. Det är ni som håller mig kvar trots alla gånger jag längtat hem så att jag vill gå sönder.
Och där var vi framme vid min längtan. Den där drömmen jag hade hela förra veckan var bland det bästa jag varit med om, och jag kan inte vänta tills nästa gång jag får uppleva samma sak. Det kommer att bli ett påfrestande år...
Just nu vill jag bara vara i dina armar, men hur mycket jag än önskar så kan det inte bli så. Det är så svårt, snälla hjälp mig att klara det.
puh!
Jag vill prata om klasskillnad. Våga inte för en sekund hoppas på att det handlar om politik, för det gäller just skillnaderna i vår klass.
Det finns nämligen två grupper i vår klass. Vi trivs alla bra med varandra, bara det att vi vanligtvis inte umgås med varandra. Så fort man går in i vårt klassrum ser man hur det är uppdelat - Till höger har vi en grupp och till vänster har vi en, och mitt mellan dessa grupper finns ett fint litet avstånd mellan bänkarna. Nu är det också så att vissa lärare har fått för sig att den ena halvan av klassen (där jag inte sitter) är snällare och duktigare i skolan.
De kan ha rätt. Visserligen finns några av de mest begåvade personerna jag känner på min sida, men idag insåg jag att vi nog inte är så ordentliga i skolan ändå.
För igår reste den "snälla" halvan till Portugal eftersom de vunnit en tävling. Då borde ju ändå halva klassen vara i skolan. Eller?
Det var sju personer i klassrummet under hela dagen. Vi kanske inte är sämre än de andra, men jag erkänner, det är vi som skolkar. Jag antar att man blir som man umgås i alla fall. Vi elaka elever lyckades dessutom få Christina att gråta idag. Vi blir riktigt farliga när vi inte har en snäll halva som väger upp kan jag säga.
Nog om skolan!
Nu ska jag ner till vad kirunaborna vill kalla "stan" för att köpa en bollpump med Dikke-idrottsmänniska. Trevlig värre! Får hoppas att jag inte fryser ihjäl bara.
Kära blogg
Lyckades i alla fall bevisa att Fragglarna faktiskt existerar idag! De finns trots allt inte bara i min fantasi. Sen skolkade jag på en toalett i en timme och tjugo minuter - det var en ny erfarenhet.
Jag skulle vilja ställa några frågor
Är det smart att, efter att ha sprungit runt i trapphuset för att hitta fast smör, smälta det?
Är det pedagogiskt att säga till en skolklass att de ska gruppera ämnen som man grupperar elever?
Har det varit värt att läsa detta?
posshay
"Min högsta önskan är fred på jorden"
Det var så vackert inatt. Himlen var stjärnklar och mot norr syntes norrsken som ett virvlande grönt band. Det värsta är att stjärnklara nätter är så kalla. Att gå mellan Terrassen och elevhemmen så ofta är inte alltid det smidigaste. Men Crouching tiger, hidden dragon hade inte varit lika kul någon annan stans. Denna natt finns jag att hitta på Terrassen i alla fall. För här är det också mys, nu söker vi till fröken Sverige. God natt
Musiken säger det oftast bättre än vad jag kan
This distance
This dissolution
I cling to memories while falling
I can't take it anymore
This used to be my own world
But now I've lost control
Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me, everything
Make me feel unbreakable
Lie and set me free
Explosions in my head that just won't quit
A train has crashed into the wall around my heart
and left the old me dead
Obliterated
Like the rising tide
Beating hearts grow but never die
To simplify
I'll stand by your side
Close my eyes
Hope will never die
Bittersweet
Kylan når inte in till Nalle
Jag trivs sjukt bra i Kiruna hittills! Det har bara gått tre dagar så jag kanske inte ska ropa hej än (haha säg inte hej innan wc gått över bron) men det ser ljust ut. Sista året här kommer bli så kul, jag ser fram emot allt.
Synd bara att det alltid finns något att sakna, någon att sakna. Men jag tar vara på vad jag lär mig av Hillary Duff-filmer och tror på att hur svårt det än ser ut, ordnar sig det mesta på bästa sätt.
Som två pusselbitar
Borde de inte sitta ihop? Jag vill det. Det kommer att bli så
At the end of August
Det har hela tiden känts så långt borta men så är det inte längre. Sommarlovet slutar på söndag. Det är även dagen då jag lämnar Jönköping och åker till norrland för att börja mitt sista år. Men ett steg i taget, först ska jag uppleva de sista dagarna av lovet.
Jag har haft så kul de senaste veckorna, jag har upplevt nya saker som jag aldrig kommer att glömma. Samtidigt som jag haft upplevelser jag aldrig vill ha igen. Jag vet inte hur jag kommer att se tillbaka på sommaren 2008. Bästa sommarlovet någonsin eller sämsta? Det kommer bli svårt att lämna Jönköping i alla fall, som vanligt då. Vad som gör det hela lite lättare är att jag är tillbaka efter tre veckor igen. Det klarar jag. Det klarar vi.
Nu tänker jag göra mig iordning och åka in till stan för att fika. Sent ute men resten av dagen finns ju alltid.
I will never let you down?
När en nära vän gör något riktigt elakt blir jag sällan arg, men fruktansvärt besviken. I detta fall har det gått så långt att jag blivit riktigt arg och jag har aldrig känt mig så sviken. Vänner sviker inte, ifall de gör det är det ingen vänskap att ta vara på.
Du har fått mig att känna mig utanför vår vänskap. Om jag mötte dig idag skulle jag inte se på dig som den vän jag alltid kunnat lita på. Jag skulle inte se dig alls.
Medicin mot...?
En kyss. Två kyssar. Tre. Sedan gick han ut genom dörren. Vi ses om några timmar igen.
Sedan jag blev ensam har jag läst, dragit alldeles för tidiga slutsatser och oroat mig. Hälsotillståndet ligger på bottnen och ingen vill säga vad det beror på. Just nu är min hälsa mest en risk för datorn då den snart ger upp och jag inte kan uppbåda tillräckligt med energi för att koppla in strömsladden. Jag mår ändå ganska bra nu när jag inte rör mig om någon undrar, har legat i sängen så som man ska göra en tidig sommarlovsmorgon. Något som stör mig mer än min kropp är för tillfället internets förmåga att göra vem som helst hypokondrisk. Du kan läsa om vilken sjukdom som helst när du känner dig dålig och helt plötsligt får du insikt om ditt schizofrena sinne samtidigt som du lider av borrelia, lungcancer och HIV. Jag kanske inte ska vara så positiv, risken finns ju att det faktiskt är så. Eller? Jag ska i alla fall sluta läsa om allt som kan döda mig och vänta på läkarens samtal. Lättare sagt än gjort dock. Sverige kan skryta om sin sjukvård hur mycket det vill, långsamt går det i alla fall, akuten är ett skämt.
Är det bara jag som känner att man aldrig får må För bra? Att när man är För lycklig händer något för att slå ner en till marken? Synd att det inte funkar. Min kropp kanske inte håller med, men jag mår fortfarande bra.
Lördag
Och så börjar dagen efter...
Så blev jag plötsligt 18 år. Inte för att det känns annorlunda på något sätt men det är en ny siffra i alla fall. Gårdagen var trevlig, de närmsta i släkten var samlade för en gångs skull och vi åkte till en mysig gård för att fika och ha presentutdelning. Vilka presenter... Jag är inte missnöjd på något sätt, har aldrig varit mindre missnöjd faktiskt. 18 röda rosor. Tack så jättemycket, allt som saknas är självklart du.
Kvällen var mer intressant men den talar vi tyvärr inte om något mer. Herregud.
Nu ska jag bara lyssna på musik resten av dagen.
Mislead by beauty
One you rarely find
So loving and friendly
It's one of a kind
