Klassikern

Vi knackade på hos Sophia men möttes av Fizzie och Minna. Vi hälsade, skrattade, log och funderade lite på hur vi skulle göra med buketterna. Alla i den lilla hallen. Sophia, Sanna, Fizzie, Minna och jag. Det var ju så länge sedan vi sågs allihop, klart att det var ett trevligt möte.

Så satt vi plötsligt där på en bänk i kyrkan. Där var ljusa färger och en massa blommor. Detta klarar väl jag, det är bara en ceremoni. Program låg på alla platser. Såg ingen anledning till att öppna det så jag vände på det istället.

"Vi lever alla olika liv med olika
mål, intressen, drömmar med

mera, och vi går alla igenom

olika svårigheter. Att leva i

denna värld som vi gör idag är

inte lätt, vad som helst kan

hända. Det finns så mycket

sorg och så mycket ondska

som vi ser varje dag, men det

finns också så mycket glädje.

Men jag tror att vi ser ondskan

och sorgen mycket tydligare

än vad vi ser glädjen i

vardagen. Jag tror också att vi

måste lära oss att ta vara på

den glädjen som finns, att

verkligen njuta av härliga dagar

med vännerna och de riktigt

goda stunderna i livet. Sen så

tror jag också att det handlar

om vilken inställning man har,

har man en mer positiv

inställning så blir dagen

roligare. Men det är inte alltid

enkelt att ha en positiv

inställning till vardagen, men

det är verkligen värt att

försöka"

Vivvis egna ord, hennes uppsats. Så hon! Såklart. En tår föll. Nästa följde efter i samma fåra. Efter det var det omöjligt att hålla räkningen. Det fanns lovsånger på programmet, oj vad vi har skrattat åt hennes lovsånger. Men så sa vi ändå att vi skulle följa med och sjunga någon gång. Trots att jag sagt det så kom det inte fram ett ljud när jag stod där. Framme vid kistan var det någon som nickade, som en hälsning till henne. Idiot. Hon är inte där. Jag såg på kistan och det enda jag konstaterade var att hon inte låg där i. Inte den Vivvi som jag känner. Så började bildspelet. Jag trodde att det skulle vara det jobbigaste, men det kom inte i närheten av avskedet vid kistan. På bildspelet kunde man äntligen se henne, det var nästan betryggande att ha henne framför sig igen. Ryckte till vid de bilder som jag visste att jag tagit, eller när jag såg att jag varit med på bilden. Förlåt, jag skrev aldrig i minnesboken. För när jag väl kommit ut ur kyrkan kunde jag inte med att gå in igen. Väl där ute var det äntligen över. Så lättande. Ett sista farväl är aldrig enkelt, men ingen kommer någonsin att glömma henne.

Väl ute gick vi alla tillbaka till Sophia igen. Åt lite och pratade. Skratten kom tillbaka direkt. Lättnaden låg över oss allihop, och vi kunde prata om Vivvi som ett underbart minne. Vi bestämde att vi skulle träffas snart igen, så som det var förr.

Vivvi, du saknas men vi lyder ditt råd och njuter av de goda stunderna i livet. Vart du än är så vet jag att du har det bra.

Trots mänsklighetens teknologiska framseg förstår vi fortfarande inte allt om kroppens funktioner. Vi kan säga precis hur ett friskt hjärta ska fungera, hur nerverna reagerar och vilka ämnen och reaktioner som skapar vårt DNA. Nyligen började människan hitta svar i hur hjärnan fungerar. Plötsligt vet vi att drömmar är nödvändiga för vår överlevnad, att de påverkar vår hjärnkapacitet. Drömmarna består av minnen, önskningar och alla möjliga sorters sinnen och känslor som sorteras under natten. Drömtydning är inte helt och hållet påhitt, när minnen och önskningar vill ta sig igenom våra psykologiska spärrar bildas dolda budskap. Kan hjärnan på något sätt påverka vilka små delar vi minns av våra drömmar när vi vaknar?

Man vet att vi har tårkanaler vid ögat och kan säga precis hur stora de är och precis vart de sitter. De små tårkanalerna producerar fett som smörjer ögat varje gång vi blinkar och förhindrar ögat från att torka ut. Sedan har vi större tårkanaler som producerar en mer salt vätska varje gång vi gråter. Varför gråter vi? De salta tårarna stör fettet som skyddar ögonen och gör de röda och irriterade. Det finns ingen fördel för kroppen med att gråta. Plötslig har vi trätt över till psykologin som har vaga teorier om varför vi gråter. Men vi vet att människan har ett medfött medlidande för någon som gråter, fördelarna med tårar har vi med andra ord i strid när vi är i underläge. Men alla känslor som väller upp när vi gråter då? Vilket syfte har de för vår överlevnad? Och varför kan känslorna framkalla tårar?

Även vetenskapen om känslor är inom området psykologi. För liksom drömmar är det ingenting som biologin kan förklara, det är något som inte finns i kroppen men som ändå är en stor del av den. Vad orsakar att vi har olika känslor för olika personer? Att vissa sårar mer än andra? Att olika sorters musik påverkar olika sorters människor? Utan känslor, drömmar och liknande kan en människa inte leva. Om du tar alla delar som ska vara i en människa och sätter dem helt rätt kan du ändå inte få kroppen att fungera. Att skapa Frankensteins monster genom att föra elektricitet genom kroppsdelarna skulle antagligen vara ett misslyckat försök. Vad finns det mer som vi missar?

Jag förstår inte, därför kan jag inte svara när du frågar.

Tågluffningen var otroligt kul! Vi gjorde så mycket och jag kommer alltid minnas den. Det var nya människor och nya platser. Det känns dessutom som att jag lärt mig mer än vad jag någonsin gjort på rymdgymnasiet. För vi har inga ämnen som säger hur man bäst smyger in i Vatikanstaten, vilka färger som inte går bort från ansiktet, vilka fiskar som bits, hur man hittar billigast och bäst sovplats/mat/shopping, vilka brasilianare som är sliskigast, vilka tågstationer som är bekvämast, vilka hovmästare man ska skälla ut, vilka Hilton Hotels man kan sova gratis på och så vidare. Vi har dessutom inte geografi! Och oj vad vilse jag har varit, men det avslöjade jag aldrig för någon så klart. Haha, det var intressant!

Men (lärdom: det finns alltid ett men i Kims värld) vad jag har längtat hem samtidigt! Det var det här med att sakna... Det finns en person som tvingat mig att inse hur beroende man kan bli av någon, hur mycket man kan sakna någon. Jag saknar honom just nu, jag kommer sakna honom i ytterligare elva dagar och jag har saknat honom varje dag under månaden då jag varit bortrest. Det har inte hindrat mig från att ha sjukt kul, men tro mig, man kan sakna ändå.

Det är värt det.

Då var jag hemma igen. Jag ska erkänna att jag haft internet lite då och då under resans gång och varje gång har jag velat skriva något om Vivvi. Men det har inte gått. Jag tänkte att det skulle gå lättare när jag kom hem, men ingenting är enkelt. Det finns inget jag kan säga egentligen... När jag tog upp mobilen för att skicka henne ett sms om att jag kommit hem insåg jag nog för första gången på riktigt att jag aldrig skulle få prata med henne igen. Hon är fruktansvärt saknad.

Det är märkligt egentligen att se hur livet går vidare efter en tragedi. Sakta men säkert börjar man leva normalt igen. Se andra problem, andra roliga saker. Det känns som att jag gör något fel, men jag antar att ingen kan sörja förevigt. Även om man alltid minns.

Jag har länge haft planer på hur jag skulle reagera om en sådan situation skulle uppstå, men planerna bara försvann då allt i kroppen frös till för några sekunder. Istället för min planerade kyla blev det ett glatt hej och en kram. Bara för att det brukade vara så. Så dumt egentligen. Att jag lade ner ens en liten tanke på ett möte som inte hade behövt ske. Så dumt egentligen. Att jag ens reagerade på det obetydliga mötet. Så dumt egentligen. Det var inte ens en viktig person. Så dumt egentligen. Att det berörde mig så pass att jag skriver om det.

Åkte till Vimmerby sen också ju. Där var jag så otroligt trött så jag vet inte ens vad jag gjorde för intryck, men alla var vänliga så vi får hoppas att allt gick bra.

Nu är det framtiden som gäller, en framtid med tågluffning som startar midsommar morgon. Heh... Jag är nervös. Vi ska vara borta riktigt länge och jag vet inte vad jag behöver ha med mig riktigt. Hjälp. Vi ska vara borta riktigt länge. Jag tvivlar inte en sekund på att det blir kul, men det är riktigt länge! Vi skulle ju vara singlar allihop... Hur gick det då? Det hade faktiskt varit lättare så. Men men, vad han inte vet lider jag inte av! Poss hay, snart blir det sommarflirtar i massor.

Efter 17 timmar utan sömn stänger hjärnans frontallob ner. Denna del hanterar tal, minnen och andra sorters inlärning. Detta fick jag veta på en biologiredovisning jag gick på trots att jag inte sovit under natten. Men jag har tydligen inte lärt mig det, för den delen av min hjärna har lämnat mig. Eller nåt... Jag kanske inte förstod ordentligt i alla fall. Sömn är fascinerande.
Och när vi ändå är inne på skolan kan jag ju påpeka att jag alltid älskat fysik och alltid kommer att göra så! Något annat har jag aldrig sagt.

I och med att jag och Alex tidigare kom fram till ett jävligt poetiskt inlägg så är det redan sagt att jag snart är hemma igen. Helt klart skönt men Kiruna har varit på min sida den senaste veckan ändå, så jag hade kanske kunnat stanna längre. Eller... Kanske... Nah!

Middag med flickorna i klassen ikväll och sedan sing star. Lätt att det blir kul! Sen ska vi campa. Alex? Vill du ha min dator? Nä men du får. TA den då! Jag ska bara publicera :)

Var på väg till elevhemmen igårkväll eftersom det var så skönt väder och jag var trött på att plugga. Men jag fick gå två meter innan jag blev stoppad av en Barbie och Tone. Mot all förmodan blev det faktiskt en riktigt trevlig kväll, vi pratade lite ute i det sköna vädret och sedan satt vi vid grillen en stund. Fisk äger på att grilla pappkassar.
Det är detta jag gillar med Kiruna under sommaren. Soliga nätter med sköna temperaturer. Man blir lugn och glad då. Med några snälla ord om Kiruna sagda kanske jag får lov att längta hem under några rader?
Det känns att sommarlovet snart är här, vilket bara medför positiva saker. Det finns ingen gräns för hur mycket jag längtar tills jag kliver av bussen i Jönköping nu på lördag! Det mesta av skolarbetet är redan klart, så det är bara några skoldagar att genomlida nu innan lovet anländer. Underbart

Så nu sitter jag här hos Emma och Jegor som så många gånger förr och pratar lite med de båda som inte alls längtar till sommarlovet. Väntar på ett samtal också, för idag har jag dåligt samvete... Suck.

Okej, jag ger mig - jag är samhällare! Jag vill aldrigaldrigaldrig mer ha med fysik att göra. När jag väcktes av att solen lyste rätt in i mitt rum kl 04.23 imorse vände jag på mig och tänkte:
"Om pV/T = 4x23/T behöver jag inte gå upp nu" och somnade sen lugnt om. Logiken flödar.
Men det är över i alla fall. Vi fick tyvärr inga frågor om smältning och julmust, men man kan väl inte få allt. Nu ska vi redovisa biologi i alla fall, jag sitter faktiskt i skrivande stund framför klassen med datorn beredd för presentation. Det blir... Intressant. 1, 2, 3, Jag är lugn.

Oj vad jag längtar efter att få sova. Om en vecka är det över.

Tiderna förändras. Fick en verklighetschock igår, en sådan där som tog tid. Kan man säga så? Att det var en långsam chock? Det var exakt så det kändes i alla fall.
Någon som en gång betydde allt som har strukits ur min verklighet. En liten nick och ett hej till någon som en gång visste alla mina hemligheter. Ett sms en gång i halvåret till någon jag alltid pratade med. En kommentar över bilddagboken då och då till någon som jag för länge sedan träffade dagligen.
Starka relationer till vissa personer försvinner aldrig, men de kan försvagas och förändras.
Som resultat av min långsamma chock blev jag så tacksam för alla de relationer som ändå bestått, de som faktiskt alltid funnits där som vi sa från början. För det är inte lätt att hålla ihop på det sättet, det kräver ganska mycket. Vi är bra helt enkelt.

Luossa snart tycker jag, vi kräver en paus från allt plugg. Snartsommarsnartsommarsnartsommar

Hon som klarar sig bäst själv, som inte låter sig beröras av andras känslor. Hon som är osårbar och trivs bäst när hon lekfullt får rycka i andras känslor. Hon som älskar att vara ouppnåelig, som håller sig till vad som är säkert. Hon som tycker sig veta hur allting är och ger sig därför inte in i något nytt då hon vet hur det slutar. Hon som drar nytta av att hon inte behöver ta hänsyn till någon.

Henne ville jag vara en gång. Vet du, jag tror till och med att det fanns en tid då jag var hon. Sen kom du. Du tog bort det som var "jag" och du fick det att verka så enkelt. Det fanns ingen möjlighet att göra motstånd, jag bara såg på medan du raserade och rev upp. Trots det blev inget förstört, det var bara nya sidor som dök upp, du såg till att det gamla försvann. Men jag saknar inte det du tog, för du finns där nu och fyller ut. Det handlar inte om mig längre, inte om henne.
Är jag för sentimental nu? Är det kanske för mycket?
Jag skulle egentligen bara säga att jag saknar dig.

Om man går mot Terrassen på den lilla grusvägen mellan själva Terrassgatan och vägen man tar från skolan ser det ett tag ut som att världen helt tar slut bakom husen - som om vi faktiskt lever vid världens ände. På något sätt känns det mer betryggande än deprimerande. För visst lever vi vid kanten vart vi än befinner oss, bara det att vi oftast inte ser det farliga med att leva där. En lek med döden eller en lek med livet, det spelar ingen roll. Det är i vilket fall den enda leken vi inte kan dra oss ur. Just därför skulle det väl vara betryggande att se slutet - lite deprimerande kanske men man kan åtminstone hålla säkerhetsavstånd.

Nu under natten gick jag på Vätterstranden utan jacka och frös ganska mycket, nyligen gick jag i vinterjacka, halsduk och vantar genom Kiruna centrum och frös dubbelt så mycket. Lustigt nog störde jag mig mindre nyss, för här uppe "ska" man frysa. Sen var det väl det att jag var för trött för att störa mig. Suck, varför går jag inte och lägger mig?
Men nu är mitt påhittade lov slut och imorgon börjar allvaret. Kan bli ganska tungt om man jämför med veckan som varit. Det är ju knappast så att jag ansträngt mig de senaste dagarna - bäddningen var väl visserligen jobbig, eller nåt... Det var värt. Det värsta är att jag levt i min lilla drömvärld och ignorerat allt jag måste göra till skolan i mer än en vecka så jag sitter väl inne och pluggar resten av mitt liv som tvåa då. Men återigen - det var värt.

Nu sprack molnen upp och solen lyser fortfarande. Vi tar ett hopp och hoppas på att missa marken.

Jag pratade med min mamma och hon sa att "vi tar det när vi ses på måndag". Surrealism! De kommer faktiskt upp hit.

Det  mesta är rätt just nu. Solen skiner, det finns inget akut att plugga på, vi var sena från Terrassen, klassen motarbetar samhällsläraren, EA-fredag imorgon. Det enda som inte stämmer är att jag faktiskt sitter på samhällslektionen och att jag vaknade ensam. Börjar bli ganska less på att sova själv, har inga planer på att göra det inatt. Som tur är kommer systra mi hit snart för att hålla mig sällskap under natten och ge mig kakor, så då kanske jag kan sluta tränga mig på i Dikkes säng.
Och nu när det mesta är så rätt då? Borde inte allt kännas bra? Nah, det där är en helt annan sak. För det är så mycket som känns fel idag. Plötsligt känns det som att Let you down är skriven direkt till mig. Ganska självdestruktivt men jag lever.

Nu ligger humorn på hög nivå i alla fall.

Sitt! Läsk? Kallt! Röntgen

Det var ett schweiziskt par på semester i Hongkong där de med sin lilla pudel besöker en lokal restaurang. De försöker förklara för servitören att även hunden skall äta av restaurangens mat genom att göra ätgester. Servitören tar med hunden ut i köket och det schweiziska paret tror att hunden skall bli utfordrad i köket. När servitören kommer tillbaka till parets bord upptäcker de till sin förskräckelse att deras uppmaning har misstolkats och att det är hunden som har blivit tillagad som huvudrätt.

Myter har gjort min vardag.

Brysselveckan är över och plötsligt har man en massa tid igen. Åtminstone för några dagar... Det mest tragiska här är att när jag får ledig tid betyder det att jag sitter och pluggar ikapp. Allt handlar om att jag ska härifrån helt enkelt, och då blir det mycket att göra så att jag kan ta ledigt utan dåligt samvete. För en gångs skull tänker jag inte för mycket i alla fall. Det behövs inte antar jag, för jag vet vad jag vill och vart jag ska. Visst låter det enkelt? Det är det inte.

Dagens visdom:

Det behövs IQ för att öppna dörren

Endast danskar som läser min blogg ska ta åt sig

En värld full av händelser. Plötsligt finns det inte en minut till att sitta still och filosofera. Helgen var kul med From här, det blev mycket mys och världens minsta chokladbollar. Lite som på den gamla goda tiden med mycket fler blåmärken, turer ner på golvet och bastu "nostalgia in tha bastu!"
Nu är brysslarna här vilket innebär att RT2 inte har en sekund ledig fram till på lördag, men de är lätta att underhålla åtminstone i och med att de aldrig tidigare sett så mycket snö. Jag tänker ge min bryssel en pulka och hoppas på att hon roar sig själv medan jag sover. Eller ge henne till någon annan för jag har inte tid (kan inte låta bli att tänka på nian). Fast hon är söt... Nu ska jag inte vara elak, det blir antagligen en kul vecka, man får lite annat att tänka på när det händer mycket i alla fall.

Såg precis att Niklas Strömstedt tagit sig till top tio-listan över mest spelade låtar. Hum... Så emo känner jag mig inte. Jag har nog varit på konstigt humör det sista i alla fall. Angående ovanlig musik låg vi några stycken och nynnade på Strangers in the night för några dagar sen så nu får jag inte den ur huvudet. Oj vad jag behöver bra musik. Undrar vad min brysselelev lyssnar på...

Det är något speciellt att kliva ut från sitt trapphus och inse att allt försvunnit. Att stanna upp och dra efter andan, kanske se ner på sina händer en sekund för att försäkra sig om att man inte blivit blind. Sen bara acceptera att horisonten är omöjlig att se då himmel och fast mark smälter ihop i samma vita nyans. Även hus, vägar och träd har blivit delar av varandra då de fått samma färg. Och det är ingen idé att försöka urskilja förgrunden från bakgrunden. Vitt, allt är vitt. Den fyrkantiga P-skylten blir det enda man egentligen ser på grund av den mörka blå färgen som starkt kontrasterar mot allt det ljusa.
Och i den världen lever jag, omgivningen är kall och färglös vilket gör att målen aldrig kan göras tydliga. Man ser inte väggrenarna i en vit värld, så det är inte lätt att förbereda sig på att byta väg. Kanske borde man ta varje steg försiktigt eftersom man inte heller kan se ojämnheterna i marken, men det skulle sakta ner så mycket om man var rädd för att falla. Det är bättre att ta risken och fortsätta, det är värt det. Och efter att man insett det är det inte svårt att ta sig fram, det är snarare spännande och ganska kul. Det är trots allt ganska lätt att roa sig i en värld full av snö, en spontan brottningsmatch finns i varje snödriva.

Nästa år tänker jag skaffa en röd vinterjacka, bara för att på riktigt göra revolt mot allt det kalla.

När du inte kan sluta tänka på en viss person är du utsatt. När ditt humör beror på en speciell person är du i underläge. När du litar på någon annan än dig själv är du mottaglig för att bli sviken. När du längtar efter någon är du sårbar.

"Risken är stor, chansen är liten"

Har pratat med vänner från förr de senaste dagarna. Jag verkligen älskar den sortens kontakt vi har. Det är inte så att vi måste höra av varandra jämt, men ändå vet vi att vi har varandra. Haha nu ska ingen ta detta som en pik, jag uppskattar fortfarande daglig kontakt (och jag lovar att vara snäll så bryt inte den kontakten nu). Vill bara understryka hur kul det var att prata med människor från den gamla goda tiden och att jag saknar dem.

Saknad... Där är jag så orättvis. För jag har inget emot Kiruna och jag kan inte tänka mig att lämna någon här. Ändå upprepar jag dagligen att jag vill härifrån. Det är verkligen ingen som gjort något fel, det är bara jag som behöver komma hem ett tag. Som tur är vill mina föräldrar också ha hem mig, så v.19 tillbringar jag i Jönköping! Jag hoppas verkligen att jag slutar tjata om hur mycket jag vill hem efter det. Jag kan försöka sluta redan idag.

Nä, då var klockan 11.15 och jag ska väl börja packa ihop snart så att ingen behöver vänta på mig när vi tar oss till skolan. Detta kommer inte läggas upp förrän efter lunch ändå, för här hos mig hittar vi inget internet hur mycket vi än försöker. Suck. Men pannkakor till lunch och bra väder(det snöar med andra ord inte)! Nu hann Emma och Jegor komma in i alla fall. Tredje natten jag glömmer låsa dörren.

Vi är väl redan körda ändå