Klassikern

Jag är sjuk. Rosa tofflor, grå mjukisbyxor och Björns trasiga stickade tröja utgör dagens outfit. Men jag är så fruktansvärt rastlös. Jag tänker gå ut, inget snack om saken. 

Snön ligger kvar. Jag trodde att vintern skulle göra Jönköping mer likt norrland, men det var falskt. Vintern gjorde snarare skillnaderna mer uppenbara. Men trots att vädret är lömskt och vintern oftast är blöt här i södern gillar jag denna sorts vinter mer. När solen är uppe mer än två timmar, när snön lägger sig på höga granar och riktiga björkar. Vätterns höga vågor mot piren som blivit ännu vitare där snön lagt sig. Ångan från vättern om mornarna.

Det enda som saknas är fjäll. Men jag överlever.

Jag har verkligen svårt att vara kvar i det förgågna nu för tiden. Nuet och framtiden har för mycket att erbjuda. Kiruna känns som en dröm. Högstadiet känns som en dröm. Öxnehaga känns som en dröm jag drömt om. Det är skönt just nu att mitt sentimentala jag sover, hon var jobbig emellan åt. Tråkigt dock att minnena bleknar. 

Nu stundar nyår! "Nytt år, nya tider". Jösses. Ny dag, nya tider skulle jag vilja säga. Livet vänder verkligen på en femöring, varför skulle nyår utgöra en speciell vändpunkt? Men jag säger det om nyår varje år, och alla taggar nyår i alla fall. Jag får väl lära mig att ingen lyssnar på mig. Tänker i alla fall ha riktigt kul på nyår för en gångs skull. Får hoppas att i år blir året jag lyckas hitta en rolig plats att vara på. Har inga förväntningar, men man kan väl önska.

Ja, jag inser att jag vid det här laget har tappat alla mina läsare.
Men det gör ingenting, att jag börjar skriva igen är helt för min egen skull.

Fast jag vet egentligen inte varför. Kanske för att Björn börjat blogga igen? Eller för att jag lade ner en massa tid på att pimpa min blogg. Helt värdelös tid spenderad förövrigt - hatar bilden som tar upp näst intill Hela bloggen. Men jag älskar platsen som den togs på, den känns lite magisk. Ändock, bilden kommer att bytas ut.

Det har varit en härlig höst och början på en härlig vinter. Livet flyter på lite för snabbt, men det är okej då vardagen inte innehåller så mycket nytt. Fester och häng med vänner på helgerna och jobb i stort sätt jämt. Tills nu i december då. Inget jobb för en liten extraarbetare som mig, så inga pengar i januari heller. Snark.
Men jag tycker om tillvaron, trots brist på drama, nya miljöer och nya människor - allt det där jag trodde att jag livnärde mig på. Det livet kommer att börja igen nästa höst ändå, eller redan i sommar om det blir som jag vill. Mm, nya länder är nästa steg, nu när jag känner till största delen av Sverige.

Mitt största problem nu då (för det är trots allt problem jag tycker om att skriva om). Jag har insett att jag inte är så intressant som jag hittills trott. Det lät ju lagom självgott, men det kan jag leva med så länge jag inte har läsare, haha! Men de senaste veckorna har jag mött många nya människor på uteställen, inte helt ovanligt. Problemet är bara att ingen vill prata med mig när de får veta att jag är upptagen. Visst, krogen är kanske till för att ragga, men jag tycker om att sätta mig ner och prata med någon ny kille trots att jag har pojkvän. Men nu för tiden blir konversationerna inte långavriga. Det räcker med att jag säger något i stil med "Min pojkvän och jag..." *POFF* (poffljudet är ljudet av alla killar som springer minst tio meter bort från lilla mig). Men seriöst? Varför kan ingen bara stanna och prata utan att ha någon baktanke. Nu har det hänt så många gånger att jag börjar tvivla på att jag någonsin hade fått kompisar av det motsatta könet om jag inte varit singel då jag träffade dem. Och om det är så hemskt att ingen kan se mer innehåll i mig än ett potentiellt engångsligg vill jag inte vara med mer.

Men men, klagotiden är nu slut! Mitt förhållande är ändå inte något jag någonsin skulle byta bort, och verkligen inte för idiotiska krogkillar.

Jag tänker att jag ska sluta skriva nu och titta lite på Braveheart istället, öva in den skottska dialekten kanske! Jag kommer förhoppningsvis tillbaka till bloggen. Och nästa gång utan klagomål. För livet är ju så underbart!
Haha fast jag kan ju inte lova något.

Ofräsch och med lustigt hår skulle jag dra mig hemåt. Blöt tvätt i kassen och huvudet vägrar sluta bulta. Gud vad detta suger! Orkar tydligen inte gå heller så jag sätter mig vid en busshållplats istället. Tjejen framför i kön till bussen är nog söt, men de byxorna får hennes lår att se gigantiska ut. Surt för henne. Och så var bussen på väg! Stannar för att plocka upp en trio blonderade, fejksolade tjejer med gladiatorskor.
"Asså vassaru?!" tjuter huvudbimbon med hög röst. "Ja men han ba -jag har visst hälsat på dig. Så jag ba -okej..."
Hjälpmignågonhjälpmignågonhjälpmignågon. Och huvudet bara bultar.
En duo kliver på, två tjejer igen. De har gladiatorskor. Värst vad stylade de ska vara. Busschauffören kollar skumt på mig också. Undrar om det är för att jag sitter på yttersta sätet på en dubbelsits eller för att jag ser mordiskt på trion framför mig. Vem vet? Han kanske bara fastnade med blicken. När han kör?! Vänta lite nu... Nu känner jag mig inte säker längre.
Vid nästa hållplats hoppar två tjejer till på. Snark. Ska de aldrig ta slut? Gladiatorskor och... Likadana skor som mina?! Nä men någon måtta får det väl ändå vara. Jag klär bättre i dem. Ännu en trio tjejer kliver på vid hållplatsen efter det. Uppiffade de också såklart. Vad gör de allihop på en buss till Torpa?  Äntligen får jag hoppa av bimbobussen! Åh, en bimbotjej ska också av. Vad fin i håret hon är. Och så har hon på sig en kavaj till korta jeansshorts med converse till. Sjukt snyggt! Varför kom inte jag på det innan henne? Nu kan jag ju inte ha det. Snoffsig hon ska vara. Hon har säkert inte jobbat hela dagen. Hon har säkert inget jobb, får alla pengar av sina föräldrar. Dumma rikemansunge. Jättebitchig måste hon också vara, och dödar smådjur på fritiden i och med att hon fått allt hon pekat på hela sitt liv. Jag hatar henne.

Fallet efter helgen blev långt. För det var en fantastisk helg (oj vad gärna jag ville skriva hälg, men få personer hade fattat och bara jag hade tyckt att det var kul) med humöret på topp både med och utan solsting. Med festival, utekväll i gbg och hela fyra gamla rymdare samtidigt! Dessutom en snygg strippande tjej - nej, det får inte glömmas.

Men så kom idag. Jag hatar cykelnyckeln som gömde sig när jag skulle cykla till jobbet. Jag hatar jobbnyckeln som gömde sig precis där den skulle vara - i min väska. Jag hatar sommartabellen som innebär att bussarna inte passar så att man kommer i tid. Jag hatar skoskav och varma våningar som gör att städning i skoskavsfria skor blir megavarmt. Jag hatar glasväggar som byggts på hotelltoaletter utan att ha ett smidigt sätt att städas på. Jag hatar ondskefulla, muterade gigantospindlar som klättrar på gardinerna jag vill dra i. Jag hatar solbrännan som inte är jämn. Jag hatar vätskebrist och bristande aptit.

 Idag är inte min dag. Jag mår inte ens fysiskt bra! Värmen drar själen ur mig. Hjälp

Detta kan ha varit den mest omvälvande veckan i hela mitt liv. För lite mer än en vecka sen tog jag studenten, och direkt efter det var jag på väg hem. Veckan har efter det bestått av lite jobb, lite studentmiddag, lite inflyttning och lite midsommar. Och det hela äventyret slutade med att jag sitter här i min nya lägenhet med min nya sambo.  Haha "sambo" får det att låta som att vi är 40, så det kan jag inte kalla honom. Och han är inte så ny heller. Men i vilket fall, jag ljög om att jag sitter också, jag är för lat för det. Så jag ligger i vår nya sköna soffa framför 42" tv:n i vardagsrummet. Kan det bli bättre?

Och så var tisdagen borta... Sov någorlunda konstant från lunch till nio på kvällen igår. Då jag vaknade fanns det inte mycket att göra så jag lade mig och kollade på Den lilla sjöjungfrun. Otroligt vacker film om en otroligt smal sjöjungfru. Och ja, jag tänker i följande stycke recensera en barnfilm som kom ut 1989 (fakta som jag wikipediade för att låta sådär påläst och smart).

Tänkte bara på hur tecknarna lekte med att hon var i vattnet, rörelserna är sjukt sexiga för det mesta. Något jag aldrig tänkt på tidigare dock, var att Ariel har brytning! En vacker dag ska jag kolla upp vem som har hennes röst också, den är så sjukt charmig.
Något mer jag insåg igår var hur vacker historien egentligen är, och att se originalet igen fick mig att hata tvåan ännu mer. Man kan inte göra Ariel till en mamma som springer runt och är orolig för sitt barn! Det förstör allt! Precis som Pocahontas 2, vem vill se Pocahontas i rosa klänningar med en annan kille? Seriöst?!

Okej,  nu när jag hetsat barnfilmer som gjordes för flera år sedan känner jag att det är dags för mig att gå till skolan eller nåt, då jag uppenbarligen inte har något bättre för mig.

"Ja, hon är runt din ålder, 20 ungefär"
"Haha! Ofta min ålder! Eller... Just det..."

Vänta lite nu, det går lite väl fort här. Är jag snart vuxen? Men det går ju inte, inte jag!
Jag som ringer till mamma och klagar när jag har ont, jag som gråter till barnfilmer - ja, jag som Ser på barnfilmer! Jag som vill att mamma och pappa ska veta när jag gjort något bra, jag som gör fula miner på bild och gillar att pyssla. Inte är en sådan som jag vuxen? Inte ens i närheten.
Livet bara flyger fram! Jag vill sakta ner, men det går ju inte. Flyttar ihop med världens bästa pojkvän i sommar. Det hela leder till att jag inte bor hemma mer, inte hos mamma eller pappa. Vad ska de göra med mina rum? Ska jag inte ha sängplats där mer? Är jag en gäst när jag kommer hem nu? En gäst hos mamma och pappa?

Så mycket tankar jag inte kan släppa. Student, bal och ny lägenhet. Borde plugga på fysik. Herregud, förra året pluggade jag nästan en vecka i förväg. Men jag orkar inte kämpa för betygen längre, det är 11 dagar kvar! Kan inte ens plugga en dag innan provet.
Blev helt distraherad när jag fick veta att en gammal kompis har en ettårig dotter! Hon är visserligen några år äldre än mig, men genast tänkte jag "skandal!". Men så räknade jag på det och insåg att det är helt okej att skaffa barn i hennes ålder. Det är lite svårt att ta in. Hon som jag lekte med på gården när jag var liten är mamma... Hon är vuxen. Varför är hon det och inte jag?

Jag minns när jag fick min första pojkvän. Jag minns första gången jag fick höra att någon älskar mig. Jag minns första gången jag... ja, du vet.
Vad jag funderat på dock är vad som sagts till mig, de modiga, gulliga, romantiska kommentarerna. Men jag har inte ett minne av någon som kallat mig snygg, söt eller vacker. Det är inte något som sätter sig. Förutom det som sagts av Björn. Jag minns precis vilka gånger han kallat mig vacker, eller "du är det finaste jag vet" - talat eller sjunget. Jag minns inte det från någon annan. För det är bara från Björn det har betytt något. Det är bara hans komplimanger som varit uppriktiga, det är hans ord som sätter sig.

Kärlek är när det betyder något. När orden har mening och handlingarna är viktiga. När beröringar är elektriska och avstånden alltid för stora. Det är till och med bättre än jordgubbar och solrosor.

Ingen musik är min. Förutom en låt. Den är bara för mig